Sida 725
Norrsunda ...
Rivaliteten mellan N. och Churchill slutade med att den förre dukade under och måste foga sig i att förflyttas till öfverhuset, då lord Salisbury bildade sitt första kabinett. N. var förste lord af skattkammaren i Salisburys första kabinett (Juni 1885--Jan. 1886) och blef utrikesminister, då Salisbury i Aug. 1886 bildade sitt andra kabinett. I början af Jan. 1887 måste N. afgå till följd af sjuklighet, och d. 12 s. m. afled han plötsligt af slag, i Salisburys ämbetsrum. E. W.
Northeim [-hajm], stad i preuss. regeringsområdet Hildesheim (Hannover), vid Leines biflod Ruhme och flere jernvägslinier. 6,628 innev. (1880).
Northern territory. Se Nord-Australien.
North-Foreland. Se Foreland.
Northumberland [nårthö'mberländ], nordligaste grefskapet i England, omgifves af Nordsjön och Skotland samt grefskapen Cumberland och Durham. Areal 5,221 qvkm. 434,086 innev. (1881). Större delen af grefskapet är ett kalt bergland, med stora myrar och svag gräsväxt. De största höjderna äro på sydvestra gränsen Killhope Law (673 m.) och på skotska gränsen Oheviot hills (högst 815 m.). Endast de sistnämnda utmärka sig genom frisk grönska och gifva näring åt stora hjordar af får (hela grefskapet har omkr. 900,000 får). Mellersta delen af landet är svagt kuperad, kusten merendels flack; utanför densamma ligga Holy island och Fariie islands. De största floderna äro Tweed (på norra gränsen), Coquet och Tyne (på södra gränsen). I södra och sydöstra delen utbreder sig ett stort stenkolsfält, som sammanhänger med Durhams, och som 1870 ansågs innehålla nära 3 milliarder ton. Utom stenkol, hvaraf 1882 brötos i 176 grufvor 14,5 mill. ton, har N. jernmalm och silfverhaltig blymalm samt flere slags leror, kalkoch sandsten. Bergsbruk och jernhandtering äro jämte skeppsbyggeri, glas- och lergodstillverkning de vigtigaste industrigrenarna. Den odlade jorden upptager 55 proc., skogen 3 proc. af hela arealen. Vid kusten idkas sillfiske och i floderna laxfiske. Hufvudstad: Newcastle. Bland grefskapets många fornlemningar märkes Piktiska muren mellan Tyne och Solway (se Hadrianus' vall).
Northumberland [nårthö'mberländ], »landet norr om Humber», angelsachsiskt konungarike, uppkom i början af 600-talet genom våldsam förening af de angliska smårikena Bernicia (Kelt. Bryneich; motsvarande de nuv. grefskapen Durham och Northumberland samt det skotska landskapet Lothian) och Deira (Kelt. Deifr; motsvarande det nuv. Yorkshire). Det omfattade, då det efter eröfringen af angränsande britiska, piktiska och skotska områden var som störst, hela nordöstra delen af England och sydöstra delen af Skotland, från Humber i s. till Forth i n., med Nordsjön i ö. och en vexlande gräns genom det keltiska landskapet Strathclyde i v. En blodig täflan om väldet emellan de gamla dynastierna i N:s båda hufvuddelar kännetecknar till en början rikets historia; derefter följa hårdnackade krig med grannriket Mercia och de keltiska folkstammarna i v. och n. Sedan kristendomen, införd från Canterbury under den förste gemensamme konungens, Ethelfriths af Bernicia, efterträdare Edvin af Deira (617--633) och från Iona under Ethelfriths andre son, Osvald (635--642), hunnit stadga sig i N. under dennes broder Osvy (642--670), inträdde för riket en mer än hundraårig period af öfvervägande fredlig odling, utmärkt af de ryktbara namnen Caedmon, Englands äldste skald, och Beda, den äldste kände engelske historieskrifvaren. År 793 började nordmännens härjningar i N. 827 blef det skattskyldigt under konungen i Wessex, och 875 besattes det nästan h. o. h. af nordmännen. Konung Ethelstan af Wessex, segraren vid Brunanborg (937), och ännu mer dennes broder Edred fastknöto N. med starkare band vid det samlade engelska riket. Dock intogo jarlarna i landet länge en mycket sjelfständig ställning, äfven efter den normandiska eröfringen (1066), och först 1095 införlifvades N. med den engelska kronan af Vilhelm Rufus. Norra delen af N. gick i senare hälften af 10:de och början af 11:te årh. förlorad till de skotske konungarna.
Northumberland [nårthömberländ], engelsk grefve- och hertigtitel, har för det mesta varit förbunden med slagtnamnet Percy (se d. o.). En lord Henry Percy, utmärkt såsom krigare, blef 1377, vid Richard II:s kröning, grefve af N. Han understödde senare Henrik af Lancaster (Henrik IV), när denne beröfvade Richard tronen (1399), blef konnetabel af England för lifstid, fick i besittning ön Man m. m., men svek snart den nye konungen. Grefven af N. hade en son Henry, hvilken för sin hetsighet kallades Hotspur (»eldsporre»). Då konungen vägrade att utlösa Hotspurs svåger, den engelske tronkandidaten Edmund Mortimer d. y., ur walesisk fångenskap, grep Hotspur till vapen mot konungen. Fadern ämnade hjelpa sin son. Men innan N. hann att med trupper från nordligaste England sluta sig till sonen (hvilken trädt i förbund med Wales' furste Owen Glendower), stupade denne, vid Shrewsbury (1403), och N:s yngre broder Thomas Percy, grefve af Worcester, som förenat sig med Hotspur, halshöggs. N. förlorade ej fattningen. Han låtsade sig hafva dragit åstad såsom medlare till konungens hjelp, och derefter följde lätt den mäktige stormannens försoning med Henrik IV. Men redan 1405 slöt N. sig till det nya upprorsförsök, som leddes af ärkebiskopen af York, Richard Scrope. Han måste dock fly till Skotland, sökte sedermera skydd hos Glendower i Wales och företog 1408 från sistnämnda land ett infall i England, men stupade vid Bramham Moor (grefskapet York). Slägtens gods och grefvetitel, som efter sistnämnda upprorsförsök indragits, innehades dock sedermera af Hotspurs ättlingar, hvilka förblefvo det lancasterska huset trogna. På 1460-talet, då yorkska partiet under Edvard IV vunnit öfverhanden och ännu hade sitt förnämsta stöd i »konungamakaren» Warwick, fick dennes broder, John Neville (se Neville), titeln grefve af
Källa: Project Runeberg · ·
