Sida 89
Modus ...
grundplanen i en gotisk kyrka utgjordes t. ex. af halfva sidan af midtqvadraten. -- 2. Matem. a) Med modylen för en komplex storhet a + bi förstås uttrycket [rot]a2 + b2. Är den komplexa storheten satt under formen r(cos [Theta] + i sin [Theta]), är modylen just r. För en positiv reel storhet sammanfaller modylen med storheten sjelf, för en negativ reel storhet åter med storhetens numeriska värde. Liktydigt med modyl begagnas uttrycket »absolut värde»: tecknet är mod x eller |x|, om x är den komplexa storheten. b) Med modylen för en numerisk kongruens förstås det tal, med hänsyn till hvilket de båda lederna äro kongruenta. Så utmärker t. ex. 9 [kongruent] 5 (mod 4), att 9 och 5, dividerade med modylen 4, gifva samma rest (nämligen 1). c) Med modylen för ett logaritmsystem med basen a förstås 1/nat. log. a, d. v, s. det tal, hvarmed alla naturliga logaritmer böra multipliceras för att gifva motsvarande logaritmer i a-systemet. I vanliga logaritmsystemet är modylen 1/nat. log. 10 = 0,43429448 ... d) Inom teorien för de elliptiska funktionerna förstås med modyl en viss konstant, som för teorien är af väsentlig betydelse. Om integralen är framställd under formen
x dx [integral] ------------------------------------ 0 [rot] 1 - x2 [rot]1 - k2x2
så är k just modylen. Den spelar särskildt en vigtig rol genom de s. k. modulareqvationerna, med hvilkas tillhjelp lösningen af 5:te gradens ekvationer möjliggöres. -- 3. En benämning, som vid flere tillfällen inom mekaniken och fysiken begagnas, då man vill numeriskt uttrycka olika ämnens egenskaper i vissa hänseenden. I synnerhet användes den i fråga om kroppars spänstighet och styrka. Sålunda är bärmodylen l. bärighetsmodylen den pr yt-enhet räknade spänning, som motsvarar spänstighetsgränsen, d. v. s. den största belastning, med hvilken en stång vid tvärskärningsarean 1 får utsträckas eller sammantryckas, för att icke en ständig formförändring hos henne må uppkomma. Brottmodylen l. hållfasthetsmodylen är den största pr yt-enhet räknade spänning, som en stång kan uthärda utan att brista (se vidare Hållfasthet). -- I flere fall brukar man ordet modyl i samma betydelse som koefficient. Så t. ex. äro spänstighets- l. elasticitetsmodyl och spänstighets- l. elasticitetskoefficient olika uttryck för samma begrepp. Se Spänstighetsmodyl. 1. Upk. 2. G. E. 3. G. R. D.
1. Moe [mo], Jörgen Ingebrektsen, norsk prest och skald, född i Hole pastorat i Ringerike d. 22 April 1813, blef student 1830. Redan under uppväxten knöt han ett nära vänskapsband med sin jämnåring P. K. Asbjörnsen, och under studenttiden började han i förening med denne att samla folksägner och sagor. 1839 tog M. teologisk ämbetsexamen samt blef derefter lärare vid åtskilliga enskilda och offentliga skolor. Under sommarferierna besökte han de fjällbygder, der han hoppades kunna samla folkpoesi. Så gästades Hardanger (1846), Telemarken och Säterdalen (1847). Åren 1849--50 var M. universitetsstipendiat (docent) och ämnade såsom sådan egna sig åt bearbetningen af det insamlade materialet. Men han hann icke långt, förrän stipendiet upphörde. Han beslöt då att söka presterlig anställning och blef 1853 »residerende kapellan» (komminister) i Sigdal i Buskeruds amt. Efter den tiden gick han fullkomligt upp i sin nya verksamhet. Såsom andlig talare och nitisk själasörjare hör M. till de ypperste, som den norska kyrkan någonsin egt. 1863 blef han kyrkoherde i Bragernses församling i staden Drammen och 1871 i Vester-Akers pastorat nära Kristiania. 1875 utnämndes han till biskop i Kristianssands stift, men måste 1881, till följd af bruten helsa, begära sitt afsked. Död i Kristianssand d. 27 Mars 1882. -- M:s största betydelse för den norska literaturen låg i den ifver och insigt, hvarmed han samlade och berättade norska folksagor. 1842 utkom första upplagan af hans tillsammans med P. K. Asbjörnsen utgifna Norske folkeeventyr, hvilka öfversattes på flere språk (se Asbjörnsen). Men äfven såsom skald intager han ett framstående rum inom den norska literaturen (diktsamlingar 1850 och 1855). Särskildt höra hans psalmer till de kärnfullaste, som under detta århundrade tonat i den norska kyrkan. Hans »Samlede skrifter» utgåfvos i två band 1877. O. A. Ö.
2. Moe [mo], Ingebrekt Moltke, norsk språkforskare, den föregåendes son, född i Sigdal 1859, blef student 1876 och professor i norskt landsmål 1886. Han trädde tidigt i faderns fotspår och fick redan såsom ung student offentligt understöd för sin samlareverksamhet. 1882 beviljade honom stortinget ett årligt stipendium »till systematiskt insamlande och studium af norsk folktradition». Hans afhandlingar finnas spridda i åtskilliga tidskrifter. Särskildt har han utgifvit några samlingar af folkvisor och sagor. O. A. Ö.
Moe [mo], Bernt, norsk personalhistoriker, född i Kristiania d. 1 Juni 1814, blef student 1832 och assistent i riksarkivet 1837. Död i Juni 1850. M:s betydelsefulla arbeten i personalhistorisk och genealogisk riktning äro intagna i »Tidsskrift for den norske personalhistorie» (1840--50). O. A. Ö.
Moe [mo], Olefine, norsk sångerska, född d. 18 Mars 1850 i Bergen, debuterade 1868 på teatern i Kristiania och 1872, efter studier för fru Stenhammar, på Stora teatern i Stockholm såsom Martha och Angèle i »Svarta dominon», hvarefter hon var engagerad vid denna scen från hösten 1873 till 1881, då hon öfvergick till dåvarande Mindre teatern och operettfacket. Under de senaste åren har hon sjungit på s. k. varietéteatrar i åtskilliga svenska landsortsstäder. Hon var under sin glansperiod i Stockholm den förnämsta i subrettroller, och hennes Susanna i »Figaros bröllop», Mignon, Carmen, Lalla Rookh, Marie i »Regementets dotter», Katarina i »Kronjuvelerna» samt Javotte i »Kungen har sagt det» voro, jämte de först nämnda, skapelser af dramatisk färgstyrka och pikant
Källa: Project Runeberg ·
