Sida 95
Mogigrafi ...
artiklar. Han utgaf för öfrigt en mängd skrifter i matematik, fysik och beslägtade vetenskaper. Bland dem må särskildt nämnas det såsom lärobok mycket använda arbetet Leçons de calcul différentiel et de calcul integral (1840--44) och Répertoire d'optique moderne (1847--50). G. E.
Moijaert. Se Moeijaert.
Moira [må'jra], Grek. mytol., »del», »lott», särskildt den hvarje menniska beskärda lifslotten och såsom dess slutpunkt den med oundviklig nödvändighet bestämda dödslotten eller dödsstunden. I vidsträcktare mening betecknade M. den oemotståndligt verkande ödeseller naturnödvändighet, hvilken bildar hela det menskliga lifvets dunkla bakgrund, och af hvilken sjelfva gudarna ej kunna göra sig oberoende. Ur begreppet af ett oundvikligt, allt beherskande öde framgick efter hand föreställningen om M. såsom ett personligt väsende, en ödets gudinna, och sedermera ett flertal af sådana. I de homeriska sångerna nämnes på de flesta ställen endast en M., rörande hvars förhållande till gudarna och särskildt Zevs mycken oklarhet är rådande, i det att gudarna stundom måste vika för ödets bud eller villigt låna sig till deras utförande, stundom åter hafva ödet i sin tjenst och sjelfständigt inverka på dess gång. Mera sällan nämner Homeros ett flertal af moirer och betecknar dem på ett ställe såsom »spinnerskor» (klothes l. kataklothes), emedan de tänkas spinna ödets tråd. Hos Hesiodos sägas de vara nattens döttrar, och deras antal är fixeradt till tre, med individuella personnamn: Klotho, »den spinnande», Lachesis, »den lifslotten tilldelande eller afmätande», och Atropos, »den oafvändbara», hvilken den oundvikliga dödsstundens bestämmande tillkom. Platon låter dem sitta på höga troner och, medan de spinna, vid sferernas musik sjunga ödets sång: Lachesis om det förflutna, Klotho om det närvarande och Atropos om det tillkommande, en skildring, hvilken nära sammanfaller med den nordiska gudalärans föreställning om de tre nornorna, Urd, Verdandi och Skuld. Såsom rådande öfver det menskliga lifvets början och slut sattes moirerna i förbindelse dels med barnsbördens gudinnor (eileithyiai), dels med dödsgudinnorna (keres), dels äfven med den straffande vedergällningens dunkla gudamakter (erinyes). Af grekernas bildande konst framställas moirerna såsom allvarsamma mör, vanligen med vissa kännetecknande attribut (slända, timglas, jordglob, våg, bokrulle, sax o. s. v.). -- I den romerska mytologien heta ödets gudinnor parcae. Se Parcer. A. M. A.
Moiré [måaré]. Se Moaré.
Moiris [må'jris], Lat. Moeris, med tillnamnet attikisten (Grek. attikistes, Lat. atticista), grekisk grammatiker, troligen under förra delen af 2:dra årh. f. Kr., författade en alfabetiskt ordnad grekisk ordförteckning (Lexeis attikai), afsedd att belysa det klassiskt attiska språkbruket samt för hvarje ord angifvande skiljaktigheterna med afseende på form och betydelse mellan detta språkbruk och de på författarens egen tid gängse allmän-grekiska eller hellenistiska. Arbetet är utgifvet i åtskilliga upplagor, senast af A. L Bekker (1833). A. M. A.
Moitié [måatie], Fr. (af Lat. ackus. medietatem, midt), egentl. hälft, halfpart; äkta hälft, maka; någons dam eller kavaljer i dans, vid bordet o. s. v.
Moitte [måa'tt], Jean Guillaume, fransk bildhuggare, f. 1747, d. 1810, hade till lärare utom sin fader, Pierre Étienne M. (kopparstickare i Paris; d. 1780), Pigalle och Lemoine samt vann 1768 romerska priset och blef 1783 ledamot af akademien. Då 1794 en täflan utlystes för en stod öfver Rousseau, vann M. priset, men den blef icke utförd. Han vardt emellertid professor vid konstskolan på grund af sin seger i täflingen. M. representerade en under hans tid såsom det högsta ansedd, renad, men också kall klassicitet, som ej var fri från manér.
Moivre [måavör], Abraham de (fransk-)engelsk matematiker, f. 1667, d. 1754, bosatte sig efter Nantesiska ediktets upphäfvande (1685) i London, der han trädde i närmare förbindelse med Halley och Newton. Han blef 1697 medlem af Royal society samt medlem af den komité, som utsågs att afgöra frågan om Newtons eller Leibniz' prioritet till upptäckten af differentialräkningen. M., hvars namn är hugfäst hos efterverlden genom ett efter honom uppkalladt trigoriometriskt problem, sysselsatte sig hufvudsakligen med de rekurrenta serierna och probabilitetskalkylen.
Mojanga, stad på nordvestra kusten af Madagaskar. Omkr. 14,000 innev.
Mojord. Se Mo 2.
Mokassin. Se Mockassin.
Moke [måk], Henri Guillaume, belgisk historieskrifvare, f. i Havre 1803, blef 1835 professor i Gent och dog 1862. Hans vigtigaste arbeten äro Histoire de la Belgique (1839--40; 4:de uppl. 1856) och La Belgique ancienne (1855; 2:dra uppl. 1860).
Mokka (Mocha), stad vid Röda hafvet i arabiska prov. Jemen, 75 km. n. om Bab-el-Mandeb, är numera ej stort annat än en by, sedan den på 1600- och 1700-talet lifliga handeln, i synnerhet exporten af kaffe (»Mokka-kaffe»; se Kaffe, sp. 1575), flyttat sig till andra hamnar: Aden, Hodeida m. fl.
Mokka-sten l. moss-agat, miner., en kryptokristallinisk varietet af qvarts, hvars färg och utseende häntyda på inblandade främmande ämnen. Qvartsen i en mokka-sten är nämligen uppfylld af mosslika, dendritiska, hufvudsakligen af klorit bestående figurer, hvilka synas vara fördelade genom hela massan. Hj. Sj.
Moksjan, stad i ryska guvern. Penza, vid Moksja-floden. Omkr. 14,500 innev. Talgsjuderier, pottaskefabriker, mjölqvarnar. M. anlades 1535 såsom en gränsfästning till skydd mot tatarer och kalmucker. På samma plats anses mesjtsjerjakernas stad Murundsa hafva legat.
Mol, Pieter van, flandrisk målare, f. i Antwerpen 1599, d. i Paris 1650, var lärjunge af Seger van de Grave, men utbildade sig under Rubens' inflytande till kolorist, ehuru han egentligen endast blef en svag efterbildare af sin
Källa: Project Runeberg ·
