Ord och Bild: 1892

LITTERATUR.

Guy de Maupassant.

Guy de Maupassant.

En så rik begåfning och ett så sorgligt ode som den berömde franske författarens måste väcka medkänsla. I en tid, så fattig på originalitet som vår, ådrog han sig för öfrigt uppmärksamhet bara genom den utomordentliga kraft, som stämplade allt, hvad han som skriftställare åstadkom. Denna kraft visade sig också i hans flit. Huru han arbetade! Naturligtvis var det att trotsa den mänskliga naturen att som han hvarje år publicera 4 à 5 volymer, hvardera på minst 300 sidor. För år 1885, där vi på ett ungefär beräknat sidoantalet, gör det betydligt öfver 1500 trycksidor. Balzac, Dumas, Dickens, de tre stora underverken i alstringskraft, ha ej gjort styfvare arbete per annum. Det är den, man kunde nästan säga, otroliga friskhet, hvarmed han låter intrycken strömma in på sig, som dock är det märkvärdigaste med Maupassant och som så hastigt, och trots ämnenas skabrösa beskaffenhet, gjort honom till en läsvärldens bortskämde gunstling. Han är i vårt bleka århundrade en natur från en annan tid, och likväl är han modern. Än är han vildt okynnig som en pojke, än ömtåligt känslig som en flicka, än korrekt höfvisk som den finaste hofman, han blandar dessa egenskaper som renässansmannen blandade råhet och svärmeri, och slutligen — för att intet skall fattas — ligger på djupet af hans natur ett svårmod och en melankoli, så äkta nutidsmässiga som möjligt, en längtan efter det oändliga, efter idealet i kärleksväg, ett filosofiskt behof efter kärlekens blå blomma, som blir allt starkare med åren.

Att denna sammansättning af animal kraft och kulturegenskaper var i hög grad intressant, det upptäckte också allmänhet och kritik genast. Det var något så kraftigt i hans pessimism, och i detta skärande hånskratt, hvarmed han gör sin grimas åt mänskligheten, låg något så ärligt menadt af förbittring, där låg en krigsförklaring mot allt, som också var en krigsförklaring mot ödet själft såsom dumt och blindt, och när så författaren, i stället för att hänga hufvudet, tycktes vilja förklara, att det hela ej var värdt att sörja öfver, så fann man allmänt, att han hade rätt, och dessutom — han var très drôle, som man i Frankrike allmänt sade. Han drog så att säga ut den muntra konsekvensen af tidens allmänna sjukdom. Han fann intet skäl att som pessimisterna vara surmulen, därför att den bästa frukten på trädets öfversta gren var oupphinnelig. Om lifvet icke var gladt, så fanns det åtminstone lifvets stunder, som voro fulla af ren och oblandad glädje. Likasom läkaren säger bröstpatienten, att han mycket väl kan lefva med ett par söndertrasade lungor, så kunde man ju också lefva med ett söndertrasadt hjärta ....

Det var pepprade saker, som Maupassant bjöd sin publik. Han var visst icke pessimist alltid. Hans omoraliska berättelser äro i allmänhet muntra, så där barnsligt skamlösa som de gamla berättarnes från sextonde århundradet, hvilkas direkta ättling han är och med hvilka han räknar närmare andlig släktskap än med någon af de moderna. Likasom dessa förvånar han sig öfver intet och har inga begrepp om anständighet. Likasom dessa gör han inga reflexioner och har en kall, klar stil, som berättar nakna fakta med fullkomlig kallblodighet. Denna hjärtlöshet påminner om Flauberts men är ännu en grad kyligare. Det svåra för kritiken är, att han icke har någon genre, icke synes ha något särskildt ämne, någon särskild