Sida 101
LITTERATUR.
Guy de Maupassant.
Guy de Maupassant.
En sĂ„ rik begĂ„fning och ett sĂ„ sorgligt ode som den berömde franske författarens mĂ„ste vĂ€cka medkĂ€nsla. I en tid, sĂ„ fattig pĂ„ originalitet som vĂ„r, Ă„drog han sig för öfrigt uppmĂ€rksamhet bara genom den utomordentliga kraft, som stĂ€mplade allt, hvad han som skriftstĂ€llare Ă„stadkom. Denna kraft visade sig ocksĂ„ i hans flit. Huru han arbetade! Naturligtvis var det att trotsa den mĂ€nskliga naturen att som han hvarje Ă„r publicera 4 Ă 5 volymer, hvardera pĂ„ minst 300 sidor. För Ă„r 1885, dĂ€r vi pĂ„ ett ungefĂ€r berĂ€knat sidoantalet, gör det betydligt öfver 1500 trycksidor. Balzac, Dumas, Dickens, de tre stora underverken i alstringskraft, ha ej gjort styfvare arbete per annum. Det Ă€r den, man kunde nĂ€stan sĂ€ga, otroliga friskhet, hvarmed han lĂ„ter intrycken strömma in pĂ„ sig, som dock Ă€r det mĂ€rkvĂ€rdigaste med Maupassant och som sĂ„ hastigt, och trots Ă€mnenas skabrösa beskaffenhet, gjort honom till en lĂ€svĂ€rldens bortskĂ€mde gunstling. Han Ă€r i vĂ„rt bleka Ă„rhundrade en natur frĂ„n en annan tid, och likvĂ€l Ă€r han modern. Ăn Ă€r han vildt okynnig som en pojke, Ă€n ömtĂ„ligt kĂ€nslig som en flicka, Ă€n korrekt höfvisk som den finaste hofman, han blandar dessa egenskaper som renĂ€ssansmannen blandade rĂ„het och svĂ€rmeri, och slutligen â för att intet skall fattas â ligger pĂ„ djupet af hans natur ett svĂ„rmod och en melankoli, sĂ„ Ă€kta nutidsmĂ€ssiga som möjligt, en lĂ€ngtan efter det oĂ€ndliga, efter idealet i kĂ€rleksvĂ€g, ett filosofiskt behof efter kĂ€rlekens blĂ„ blomma, som blir allt starkare med Ă„ren.
Att denna sammansĂ€ttning af animal kraft och kulturegenskaper var i hög grad intressant, det upptĂ€ckte ocksĂ„ allmĂ€nhet och kritik genast. Det var nĂ„got sĂ„ kraftigt i hans pessimism, och i detta skĂ€rande hĂ„nskratt, hvarmed han gör sin grimas Ă„t mĂ€nskligheten, lĂ„g nĂ„got sĂ„ Ă€rligt menadt af förbittring, dĂ€r lĂ„g en krigsförklaring mot allt, som ocksĂ„ var en krigsförklaring mot ödet sjĂ€lft sĂ„som dumt och blindt, och nĂ€r sĂ„ författaren, i stĂ€llet för att hĂ€nga hufvudet, tycktes vilja förklara, att det hela ej var vĂ€rdt att sörja öfver, sĂ„ fann man allmĂ€nt, att han hade rĂ€tt, och dessutom â han var trĂšs drĂŽle, som man i Frankrike allmĂ€nt sade. Han drog sĂ„ att sĂ€ga ut den muntra konsekvensen af tidens allmĂ€nna sjukdom. Han fann intet skĂ€l att som pessimisterna vara surmulen, dĂ€rför att den bĂ€sta frukten pĂ„ trĂ€dets öfversta gren var oupphinnelig. Om lifvet icke var gladt, sĂ„ fanns det Ă„tminstone lifvets stunder, som voro fulla af ren och oblandad glĂ€dje. Likasom lĂ€karen sĂ€ger bröstpatienten, att han mycket vĂ€l kan lefva med ett par söndertrasade lungor, sĂ„ kunde man ju ocksĂ„ lefva med ett söndertrasadt hjĂ€rta ....
Det var pepprade saker, som Maupassant bjöd sin publik. Han var visst icke pessimist alltid. Hans omoraliska berÀttelser Àro i allmÀnhet muntra, sÄ dÀr barnsligt skamlösa som de gamla berÀttarnes frÄn sextonde Ärhundradet, hvilkas direkta Àttling han Àr och med hvilka han rÀknar nÀrmare andlig slÀktskap Àn med nÄgon af de moderna. Likasom dessa förvÄnar han sig öfver intet och har inga begrepp om anstÀndighet. Likasom dessa gör han inga reflexioner och har en kall, klar stil, som berÀttar nakna fakta med fullkomlig kallblodighet. Denna hjÀrtlöshet pÄminner om Flauberts men Àr Ànnu en grad kyligare. Det svÄra för kritiken Àr, att han icke har nÄgon genre, icke synes ha nÄgot sÀrskildt Àmne, nÄgon sÀrskild
