Ord och Bild: 1892

»Jo, det är just det de bli!» svarade han. »Vänta och se på den här alléen i maj månad!»

»Kanske de vissna, — inte de ihjälfrusna.» Hon såg med en lång, sorgsen blick på de gula popplarna.

»Farväl då!» sade han och räckte henne handen, men plötsligt grep han henne i sina armar och tryckte henne häftigt intill sig.

Hennes ansikte var vändt uppåt emot hans bröst. Det var alldeles blekt, och ögonen stodo fulla af tårar.

»Ni grymma!» sade han. »Ni älskar mig, — jag ser, att ni älskar mig, — och ni skickar bort mig.»

Hon rörde sig icke. Hon svarade icke ett ord, och plötsligt hade han släppt henne och gick med raska steg nedför alléen. De vissna bladen dansade och hvirflade bakom honom och utplånade spåren efter hans steg. — — —

Då han hade försvunnit, sjönk hon ihop på det vissna gräset och brast i gråt.

Hon grät så, att hela hennes varelse skakade, och bredvid henne stod det lilla blodröda aspträdet och skälfde från hufvud till fot.

Någon kom springande genom alléen. En gosse på en nio, tio år, spänstig och smärt, med mörka ögon och ljust hår, kom rakt fram till henne och tog henne om halsen.

»Söta mamma, hvarför gråter du?» frågade han med mjuk barnaröst.

Hon såg upp och försökte le genom sina tårar.

»Ack, det är ingenting», svarade hon.

»Gråter du för att farbror Lennart reser?» frågade han ömt. »Det skall du inte! — Han kommer nog snart igen.»

»Nej», svarade hon. »Skynda dig opp till vagnen och säg honom farväl ännu en gång.

Han kommer inte tillbaka!»

Strandbilder. Af A. T. Gellerstedt. —— I.II.

Små jollrande vågor hamna här ini min vackra vik med småplock från lustseglatser, en sak ej den andra lik.

Man glömmer så lätt, att också det hittats på samma strand en höstkväll en bruten åra, ett roder, som vräkt i land.

Med torfvor och grus och stenar här frestades nappatag — hon höll här ett grufligt väsen den böljan en vacker dag.

Sen drog sig en luftig imma kring speglande vattnen tyst — det kom sig väl af att natten den böljan på pannan kysst.