Sida 461
Caroline Östberg. Af Lay
musik.
Fru Östberg som Donita Elvira i Hernani.
f/
n af de våldsammaste karriärer upp till Parnassens topp, som vi haft tillfälle att bevittna, har väl vår utmärkta primadonna, fru Caroline Östberg, gjort. Väl icke så snabb, om man ser tillbaka på tidpunkten, då hon började sin teaterbana, men våldsamt hastig, om man beräknar, när färden började bära uppför. Och är det, som hennes eget utlåtande ger vid handen, på egna själfständiga studier hon lyft sig till sin nuvarande ståndpunkt, så är det så mycket underbarare, att resultatet är så godt. Ty att varieté- och bouffes-scenerna någonsin kunnat uppfostra till den höga, den sanna konsten är väl exempellöst.
Och det är därstädes, som hon har förslösat sina bästa år. Må hon förlåta, att vi tala om hennes bästa år såsom gångna, men i hvarenda teaterkalender står, att hon har
fyllt 39 år, och som hon endast i sex år tillhört den stora operan, så •— har hon förslösat sina bästa år i småteatrarnas tjänst.
Så mycket större heder för hennes personliga ihärdighet, flit och intelligens. Som en verklig fågel Fenix uppstod hon ur askan, och vi äro redo att gifva henne allt det erkännande, hon därvidlag förtjänar, 0111 också icke fullt i samma grad som hon själf. Ty själf kan hon icke känna dfen begränsning, för hvilken hennes små konster utsatt hennes stora konst. Själf kan hon ej veta, till hvilken grad donna Elviras passion sjunger på en annan skala än Offenbachs hjältinnors, eller att en Margaretas patos är ett helt annat än »Hundra jungfrurs», o. s. v.
Själfkritik är ju alltid svår. Fru Östberg utöfvar den i hög grad och låter sin klara intelligens pröfva, gilla och förkasta, men den sorts utveckling, som gör detta pröfvande fullgodt, fattas henne. Ingen skola at vare sig sång eller plastik kan i och för sig gifva denna utveckling. Dessutom lider hennes utmärkta sångföredrag af samma fel i någon mån, som hennes för lifliga mimik och aktion. En ytterlig noggrannhet i detaljen, ett så samvetsgrant återgifvande af ordet, att det, så att säga, ibland utesluter meningen, en ordentlighet och precision, som störa helheten i återgifvandet, men för hvilkas iakttagande henne i alla fall tillkommer stort erkännande, ty utan dem stode hon ej där hon nu står.
Och hon står högt såsom konstnär. Från vändpunkten i sin artistiska utveckling har hon satt sitt mål högt, och oförtrutet sträfvat uppåt. Utan allvarlig sträfvan, nitiskt arbete och försakelse af ett bekvämt lif når ingen fram till den säkerhet, den »perfection», som hon äger och som gör att, äfven om man icke i allt har samma uppfattning, man dock alltid måste beundra konstnärskapet.
Gamla operavänner minnas med nöje hennes debut för 19 år sedan. Hennes första debutroll var Anna i »Friskytten», den andra Carlo Broschi i »Hälften hvar eller Hin ondes andel» af Auber. En liflighet och skälmskhet, som den tiden uppbars af ungdom och fraicheur, utmärkte hennes uppträdande, väckte intresse och föreföllo lofvande. Begåfvad med en härlig röst och elev af professor Günther son) hon var, ingaf lion hoppet,- att hon under god ledning skulle
Källa: Project Runeberg ·