Sida 471
musik.
Fru Ăstberg som Donita Elvira i Hernani.
f/
n af de vĂ„ldsammaste karriĂ€rer upp till Parnassens topp, som vi haft tillfĂ€lle att bevittna, har vĂ€l vĂ„r utmĂ€rkta primadonna, fru Caroline Ăstberg, gjort. VĂ€l icke sĂ„ snabb, om man ser tillbaka pĂ„ tidpunkten, dĂ„ hon började sin teaterbana, men vĂ„ldsamt hastig, om man berĂ€knar, nĂ€r fĂ€rden började bĂ€ra uppför. Och Ă€r det, som hennes eget utlĂ„tande ger vid handen, pĂ„ egna sjĂ€lfstĂ€ndiga studier hon lyft sig till sin nuvarande stĂ„ndpunkt, sĂ„ Ă€r det sĂ„ mycket underbarare, att resultatet Ă€r sĂ„ godt. Ty att varietĂ©- och bouffes-scenerna nĂ„gonsin kunnat uppfostra till den höga, den sanna konsten Ă€r vĂ€l exempellöst.
Och det Àr dÀrstÀdes, som hon har förslösat sina bÀsta Är. MÄ hon förlÄta, att vi tala om hennes bÀsta Är sÄsom gÄngna, men i hvarenda teaterkalender stÄr, att hon har
fyllt 39 Ă„r, och som hon endast i sex Ă„r tillhört den stora operan, sĂ„ âąâ har hon förslösat sina bĂ€sta Ă„r i smĂ„teatrarnas tjĂ€nst.
SÄ mycket större heder för hennes personliga ihÀrdighet, flit och intelligens. Som en verklig fÄgel Fenix uppstod hon ur askan, och vi Àro redo att gifva henne allt det erkÀnnande, hon dÀrvidlag förtjÀnar, 0111 ocksÄ icke fullt i samma grad som hon sjÀlf. Ty sjÀlf kan hon icke kÀnna dfen begrÀnsning, för hvilken hennes smÄ konster utsatt hennes stora konst. SjÀlf kan hon ej veta, till hvilken grad donna Elviras passion sjunger pÄ en annan skala Àn Offenbachs hjÀltinnors, eller att en Margaretas patos Àr ett helt annat Àn »Hundra jungfrurs», o. s. v.
SjĂ€lfkritik Ă€r ju alltid svĂ„r. Fru Ăstberg utöfvar den i hög grad och lĂ„ter sin klara intelligens pröfva, gilla och förkasta, men den sorts utveckling, som gör detta pröfvande fullgodt, fattas henne. Ingen skola at vare sig sĂ„ng eller plastik kan i och för sig gifva denna utveckling. Dessutom lider hennes utmĂ€rkta sĂ„ngföredrag af samma fel i nĂ„gon mĂ„n, som hennes för lifliga mimik och aktion. En ytterlig noggrannhet i detaljen, ett sĂ„ samvetsgrant Ă„tergifvande af ordet, att det, sĂ„ att sĂ€ga, ibland utesluter meningen, en ordentlighet och precision, som störa helheten i Ă„tergifvandet, men för hvilkas iakttagande henne i alla fall tillkommer stort erkĂ€nnande, ty utan dem stode hon ej dĂ€r hon nu stĂ„r.
Och hon stÄr högt sÄsom konstnÀr. FrÄn vÀndpunkten i sin artistiska utveckling har hon satt sitt mÄl högt, och oförtrutet strÀfvat uppÄt. Utan allvarlig strÀfvan, nitiskt arbete och försakelse af ett bekvÀmt lif nÄr ingen fram till den sÀkerhet, den »perfection», som hon Àger och som gör att, Àfven om man icke i allt har samma uppfattning, man dock alltid mÄste beundra konstnÀrskapet.
Gamla operavĂ€nner minnas med nöje hennes debut för 19 Ă„r sedan. Hennes första debutroll var Anna i »Friskytten», den andra Carlo Broschi i »HĂ€lften hvar eller Hin ondes andel» af Auber. En liflighet och skĂ€lmskhet, som den tiden uppbars af ungdom och fraicheur, utmĂ€rkte hennes upptrĂ€dande, vĂ€ckte intresse och föreföllo lofvande. BegĂ„fvad med en hĂ€rlig röst och elev af professor GĂŒnther son) hon var, ingaf lion hoppet,- att hon under god ledning skulle
