Ord och Bild: 1892

Viktor Rydberg och hans senaste arbeten.

Att betona, att Viktor Rydbergs tvänne till julen utkomna arbeten — de Nya dikterna och berättelsen Vapensmeden — utgöra en bland de märkligaste poetiska händelser, som på länge timat i vårt land, vore att upprepa något halft själfklart. Ty en så imponerande och egendomligt upphöjd ställning intager Viktor Rydberg i den nordiska litteraturen, att hans ord i och för sig äga en större bärvidd och en viktigare innebörd än de flesta andras. Hur fulländad skald han än är, beror dock den egendomliga makten i hans ord icke allenast på hans begåfnings styrka och hans konstnärskaps ädelhet. Det finnes i det nutida Skandinavien rikare och framför allt mer omedelbara skaldenaturer och äfven rörligare och skarpare intelligenser. Men särskildt för Rydberg är det moraliska mentorskap, han utöfvar öfver sinnena, den egendomliga stämning af helg och högtid, i hvilken man lyssnar till hans ord. Något aflägset och söndagsaktigt berörde Rydbergs diktning, i synnerhet då man var helt ung. Ibsen, Björnson och Strindberg, de voro lärare eller anförvanter, i hvilkas riken man trädde in i kärlek och tillförsikt som i släktingehem, å hvilkas dörrar det föll sig klart att man klappade på, så ofta man ville hafva förströelse eller råd — Rydbergs rike låg långt borta på en sollyst höjd med en beslöjad bild i cellan på det grekiska templet och många okända inkunabler och folianter i klosterbiblioteket vid rikets andra gräns. Det var tunn bergsluft där uppe — en stillhet, fylld af grubbel, saga och mystär. Man nästan saknade världens tusenröstade buller och kände sig icke rätt hemmastadd vare sig i det grekiska templet eller i klosterbiblioteket eller i den långa, skuggiga filosofalléen, som ledde mellan de bägge byggnaderna ... Med hvart år, som gått, tycks Rydbergs rike närmare och förtroligare, men ett helgdagsrike är det alltjämt, aflägset beläget på en sollyst höjd.

Detta intryck af helg och allvar, som breder sig öfver allt, hvad Rydberg skrifvit, beror både på hans motiv och hans behandlingssätt. I ämnesval är Rydberg kanske den mest afgjorde idealist svenska litteraturen ännu ägt. Allt det tillfälliga, anekdotiska, individuella och växlande, som bildar lifvet, sådant det böljar förbi våra ögon, fängslar ej hans uppmärksamhet och intresserar icke hans tanke. Världen är för honom, som han själf uttryckt det i »Vapensmeden», en bildbibel, i hvilken allt blott äger intresse genom sin dolda mening, d. v. s. allt är blott symboler, reflexer och skuggor af en öfverjordisk sol. Allt Rydberg ser, varsnar han mot evighetens guldgrund under oändlighetens höga stjärnhimmel. Det är mänsklighetens största frågor, som uteslutande intressera honom, kanske innerst blott frågan; det stora spörsmål, som enligt Heine så många tusen arma, bekymmertyngda och svettande människohufvud förgäfves grublat öfver, det upptager också det grubblarsinne, som är Viktor Rydberg. Därför rör han sig i sin diktning icke med individer, med nyckfullt hopkomna blandningar på godt och ondt, utan med typer, som till och med icke sällan kunna reduceras till rena formler, och helst lägger han sina tankar i munnen på de stora evighetsgestalter, i hvilka människosläktet kristalliserat det djupaste af sina känslor och sina drömmar: Prometeus, Ahasverus, d:r Faust eller den flygande holländaren, de mytiska representanterna för mänsklig ståndaktighet och mänskligt missmod, för den starkaste kunskapstörst och den bittraste oro. Och alla dessa väldiga figurer låter Rydberg peka uppåt, mot den djupblå himmelskrets, som omgifver alla hans verk. Hur mångsidig och spridd hans lifsverksamhet varit, detta mytologiskt religiösa enhetsdrag går genom alla hans arbeten, genom hans diktning, hans historieforskning, hans bibelkritik och hans mytologiska undersökningar.

Det finnes i den samtida litteraturen en man, hvilken likt Rydberg är centralt intresserad af den stora frågan, af mänsklighetens mytologiska problem, hvilken liksom han är på en gång bibelkritiker, skald och historiker, lika hemma som Rydberg i medeltidens legender och senantikens kultur. Jag menar Renan. Troligen älskar Rydberg icke denna det moderna Frankrikes Erasmus. Om bretagnarens oförbränneliga idealitet tilltalar honom, stötes han säkert tillbaka af nutidsfransmannens mjuka, förkvinnligade ton, af hans från de grekiska sofisterna lånade metod att rent af använda motsägelsen som system, af det på en gång så starkt tvifvelsjuka och så spelande lätta i hans sätt att behandla de djupaste problem. Rydbergs grubbel är germanens, allvarligt och tungt utan att någonsin vara förtvifladt. Hans tvifvel är icke upplösande. Äfven om många dikter af hans hand visa dess djup, är det icke radikalt, men förbundet med en religiös naturs vördnad och ödmjukhet, ryggande tillbaka för tankens förmätna anspråk att ensam lösa gåtan. Han är en kontrollör, som vet att människorna räkna fel och harmas öfver