Ord och Bild: 1892

Ur Ronnebybilder, belönade med Svenska akademiens andra pris den 20 december 1891.

f)en ångande morgonens första fläkt

från himmelns klarnande fäste har med sin kyliga andedräkt den dunkla drömmande tall mon väckt och kråkan, som nattat i risigt näste. Där tallarna trona i stenig hult, hör! topparna tona så längtansfull^ när vinden i kronorna spelar samt ut öfver insjöns morgnande våg genom bugande säfven sträcker sitt tåg och vaitrar dess duk och dimman fördelar.

Med stigande strålar vid österns rand

står solen och brinner och flammar,

lion lägger i guldglans sjö och strand,

hon sticker den kärfva grönskan i brand

samt listar sig in mellan furornas stammar,

rödglödgande barken

och bruna barr

och glindrar längs marken

på daggig starr.

Men tystnadens djup här inne,

blott störd af vindens högtidliga gång

och af furornas döfva och dystra sång,

stämmer till andakt lyssnarens sinne.

Ord och bild, i:a årg.

I djupet syns sjön med sitt dunkelblå,

sitt alomkransade vatten,

där löfträd vid randen tecknade stå

och stigande branter med barrskog på,

likt resår med vajande plymer i hatten.

Vid krusiga krya

små böljors smek,

som börja förnya

sin gårdagslek,

det ljusnar längs strandutsprånget, där ungskogen är som det soliga nu — medan granarna bakom stå tigande ju och mana likt minnet af ett förgånget.

En aldrig vikande sabbatsro,

en stillhet, ej brottsligt bruten,

vid denna förtrollande bergsjö bo,

där allvarstankar bland granarna gro

och gryningen själf tyckes skuggbegjuten.

Mot yttervärlden

med stoj och strid,

med gårdar och gärden

och mänskoid

dra granarna förpostkedjan. Här kan du ostörd från backens krön få taflan betrakta, dystert skön, försänkt i begrundning, i tyst tillbedjan.