Ord och Bild: 1892

— 299 —

ännu ett skutt för bakbenen, och inan har skridit ned ett steg — ty värr kan man inte härvidlag säga, att det endast är det första steget, som kostar på, alla göra det och de äro närmare femtio.

Ändtligen är man nere. Följande dag råkar man sin förare. Han stryker mössan från hufvudet och

]francois dillon.

I-Jet var den muntra mäster Frans, den trasiga och arma, hans öga lyste med stickande glans, men han kysste ined läppar varma, hans strupe var först i skratt som törst, han hade ett skämt och en sång Jör hvarje flod af hjärtats blod, mäster Francois Villon.

Han tog sin väld, som tillbuds den stod i skogar och krogar och nästen, och var ej hans dam till en kyss för god, så sörjde han föga f ör resten. Hans jackas hål såg aldrig nål, men aldrig blef den för trång. Så lugnt som en gud han viste sin hud, mäster Francois Villon.

Han sjöng hvad han såg i ett ögonkast, hvad stunden f ödde i barmen. Mot Sieur Apolle han i vördnad brast, slog frankt kring hans skuldror armen. Han förde sin gäst från fest till fest tog gracerna med i språng, och i dryckjom lärd, han spelte värd, mäster Fraiifois Villon.

Hvad fröjd i de ringaste lagren sjöd, den rymdes under hans ■ hufva och sprängde mot ljuset i dikt så röd som vinet ur hemlandets drufva. Så skön försann som en lefvande man, så stor som han är lång, i ära och skam han träder fram, mäster Francois Villon.

Per Hallström.

grinar vänligt. Man småler, och så tycker man, att man skall säga något.

Det är svårt att fråga, hur en sådan där nittonårig, duktigt solbränd sicili-anare mår — och därför frågar man i stället: »Come sta 1'asinello?»

»Mycket bra — benissimo.»

Men det faller inte ynglingen in att fråga, hur signoran mår.