Ord och Bild: 1892

Bellman och Braun.

Ett drag ur svenska humorns historia.

Af Hellen Lindgren.

Med vignett efter Karl Wahlbom, 2 porträtt af K. M. Bellman efter målningar af P. Krafft och Per Hilleström samt ett porträtt af V. von Braun.

il

n bitter ton genomgår vår litteratur från äldsta tider. En kritisk miss-lynthet är något, som ofta förekommer där. Det är vanligen hvad våra äldre författare kalla flärden, som får sitta emellan; hos Dalin är detta tema jämte den politiska omogenheten det vanliga, och samma tidslyten finnas i våra dagar som älsklingsämnen för upptuktelse både hos Lea och Sigurd, för att blott nämna ett par exempel.

Äfven att lifvet i sin helhet icke är fritt från inskränkning, att njutningsförmägan är begränsad och att allt är förgängligt, klagar man öfver. Detta är den mera förnäma och filosofiska ståndpunkten, som man skulle kunna kalla den idealistiska oförnöjsamheten, och som kan drifvas så långt, att klagomålen långt mindre vittna om lifvets fattigdom än om diktarens och idealistens omåttlighet och otämda njutningsbegär. Detta nordiska karaktersdrag kan man också igenfinna allt ifrån »den sörjande turturdufvan» och den milde Freses dagar till våra nyaste diktare, såsom Wirsén, Bäckström och andra. Hvarför är då lifvets glädje så tom, så otillfredsställande? Svaren härpå äro olika. Än klagar man öfver kvantiteten, den är otillräcklig, man vill ha mera af det goda

man njuter, och lifvet är för sparsamt och för snålt; än är det kvaliteten, som är dålig, det är något annat, något af högre art, man skulle vilja hafva; än är det goda för enformigt, det är alltid detsamma och detsamma, man kan alla lifvets fröjder utantill; än är det för obeständigt, knappt har man hunnit få en försmak på fröjden, förrän den är borta; med ett ord: med allt är man missnöjd, och öfver allt klagar man.

I denna stämning ligga, som vi tro, just elementen till humorn. Försvagas den nämligen, så öfvergår den bittra grimasen till ett löje, af det ideala krafvet på verkligheten blir en filosofiskt lugn uppfattning af det relativa i vår värld och omöjligheten att förena detta med vår tankes bilder. Bakom det synliga, det som är, står som supplement eller fyllnads-bild en motsats af hvad som kunde vara, det som tanken kan drömma om eller skapa, och det är för humoristen såsom om verklighetens ofullständighet och skröplighet liksom frammanade en vålnad af något annat, som kritiserar allt.

Om i den nordiska naturens kritiska förmåga ligger ett anlag för humor, finns dock i samma naturs lättretlighet ett hin-

Ofvanstående vignett är fritt kopierad efter det litograferade omslaget till ett häfte Bellmans-bilder, tecknade och utgifna af Karl Wahlbom 1832.

Ord och bild, i:a årg. 13