Ord och Bild: 1892

- 179 —

själft, är hufvudsak, att ämnet mera tages som anledning till utvecklande af en s. k. poetisk stil, än att det för sin egen innebörds skull framsattes i sakrik utredning.

Tiderna ha förändrats och akademien med dem. Och är det så — som fallet verkligen är —, att Svenska akademiens årliga publikationer numera pläga tillhöra vår litteraturs värderikare alster, så beror det i väsentlig mån därpå, att akademien förfogar öfver ett antal af landets sakkunnigaste pennor inom skilda områden och att de större prosastyckena i dess handlingar ofta utmärkas af en fackmässig sakrikedom.

En sådan är t. ex. C. R. Nybloms utförliga biografiska studie öfver Adelcrantz

— ur flera synpunkter en omöjlighet på Gustaf III:s tid och mycket olik ett »äreminne» i gamla stilen. Författaren ger oss

— för att låna ett uttryck från tafvel-språket

— en historisk »bredbild», mindre sträng kanske i kompositionen af taflans hufvud-linier än rik på målande detaljer kring huf-vudfiguren i förgrunden och med perspek-tiviska inblickar till aflägsnare plan, — skildrad för öfrigt med den raska pensel och med den liffullhet i uppfattningen, som är så utmärkande för författaren.

Förf. uttalar i förbigående en allmän konsthistorisk sats, som synes oss tåla vid någon jämkning. Med rätta betonar han det för vårt lands konstutveckling så lyckliga förhållandet, att det under de olika tidsåldrarna varit arkitekturen, som gått i spetsen för utvecklingen, och att skulptur och måleri i denna centralkonst funnit det naturliga stödet för sin utveckling. Men då han, blickande ut öfver hela det europeiska konstområdet, menar, att det »alltid», icke allenast i forntiden och medeltiden utan kanske ännu mera »under alla skiften af renässansen», ja »öfverallt inom konstens historia», varit »arkitekturen, som bestämt stilen eller blifvit det första och direkta uttrycket för tidsandan, hvarpå allt annat, som hör till prydnaden, följt efter», synes han oss komma i strid med vissa historiska fakta. Eller för att nu icke gå så långt tillbaka som till urtiden, då den mänskliga konstdriften otvifvelaktigt först uppträder i form af konstslöjd, var det icke skulpturen, med Niccolà Pisano och hans efterföljare, som gaf det första uppslaget till hela den italienska renässansen? Och då ungefär samtidigt med denna det stora omslaget skedde norr om Alperna, var det icke måleriet och därnäst skulpturen, som gick i spetsen? Eller ännu senare, då de nationella målarskolorna uppstodo i Flandern, Holland, Spanien och, mot 1700-talets slut, i England — för att

nu ej gå in på företeelser i vårt eget sekel —, är det icke måleriet, som mer än systerkonsterna utgör det »direkta uttrycket för tidsandan»? Att arkitekturen i det stora hela varit den ledande konsten — likasom att det är det naturligaste, att den är det — medge vi villigt. Men det är då en regel med flera undantag.

G. G.

Gösta Berlings saga af Selma Lagerlöf. Frithiof Hellbergs förlag. Stockholm.

Gösta Berlings saga, detta förstlingsarbete af en författarinna, som vågat vara originell, har i vår stillsamma litterära värld åstadkommit en högst ovanlig oro. Bland gran-skarne har det icke saknats vare sig entusiastiska beundrare eller envisa »belackare», för att begagna ett genom hr Hedin modernt ord, och det är därför kanske ej för djärft att ännu en gång trots mängden af recensioner sysselsätta läsare med den. Då innehållet torde vara till sina grunddrag allmänt kändt, skall emellertid min uppgift här hufvudsakligen blifva att återgifva det totalintryck, som boken kan antagas gifva.

Det finns en stämning, som ser världen utan förbehåll och utan inskränkningar, vi kalla den hänförelsen. Hvarje människolif har i denna mening något ögonblick varit romantiskt. För alla ha inträffat vissa känslans höjdpunkter, då det är som om allt växlade gestalt och form. I kärlekens jublande lycka uppenbarar sig t. ex. för individen en plötslig sagovärld, då han känner sig i besittning af hart när gudomliga egenskaper och krafter, och han ser sådana äfven hos andra, han tror sig vara nära nog allsmäktig, han fruktar intet; i motsatta ögonblick åter känner han en alldeles motsatt natur, han är förintad, lifvet förlorar ali mening, allt är fientligt, hela jorden är öde och tom, och mörker bor på djupet, han tror på intet, han ser i allt djäfvulsk elakhet, det absolut onda visar sin spökgestalt af grinande grymhet, hvart han ser. I ena fallet paradisets lustgård, i det andra en öken utan en oas att hvila vid! Är det sant, att hvarje människa har sådana ögonblick, så är det också sant, att för de mycket känsliga sådana ögonblick kunna tänja ut sig till ett långvarigt själstillstånd, som till och med kan komma att behärska lifvet. Först när denna stämning grundar en karakter, kan en författarindividualitet uppstå.

Detta är, skulle jag tro, kännemärket på Selma Lagerlöfs författarskap, sådant det