Sida 403
Amen.
»Det var min födelsedag den 14 november 1885 och jag fyllde sexton Är. DÀ jag vaknade pÄ morgonen af den Ärsdag, dÄ jag intrÀdde i en ung flickas lif, tog jag Victor Hugos »Chants du Crépuscule». Boken slogs af sig sjÀlf upp pÄ det stÀlle, som jag tyckte mest om, den sida som jag ofta lÀst och lÀrt mig utantill och som jag lÀnge sedan utmÀrkt med en hvit, alldeles förvissnad prÀstkrage. Mina ögon föllo strax pÄ dessa rader:
»Mets ton esprit hors de ce monde, Mets ton rëve ailleurs qu'ici-bas: Ta perle n'est pas dans notre onde, Ton sentier n'est point sous nos pas.»
Jag hade redan tagit denna strof till valsprÄk för mitt lif. Utan att nÄgon visste det, hade jag lÀnge grÄtit öfver denna heliga sida, och mina tÄrar hafva helgat den ed, som jag dÄ gjorde mig, att blifva mitt valsprÄk trogen. Det var ganska djÀrft af en sextonÄrig flicka, skall vÀrlden sÀga. O, gamla, förvissnade och förbleknade kvinnor kÀnna icke de hjÀrtats lidanden, som jag kÀnt, och de kunna ej tro dÀrpÄ. Men jag Àr icke rÀdd; ja, jag skall svÀfva
â â â â â au-dessus des autres femmes,
och jag kĂ€nner mig modig och styrkt dĂ€raf. MĂ„tte Gud icke öfvergifva mig, och jag skall i hamnen hissa mitt hvita segel, som ingen vind skall kunna sönderslita. Ack, jag var skapad för att Ă€lska â jag vet det. Men hvad betyder det!
»En seger utan fara Àr Àrolös triumf.»
Jag vill segra, och jag Àr sÀker om att nÄ mÄlet. Och nÀr jag kommit förbi lifvets blindskÀr i min obeflÀckade renhet, skall min Àra vara sÄ mycket större, som jag nödgats besegra mig sjÀlf framför allt och lyckats dÀri.»
Alfred Jensen.
Julia Hasdeu pà dödsbÀdden. (Tecknadt efter naturen af S. Hentzia.)
TvÄ ord om Hedda Gabler.
Ănnu pĂ„ 1870- och större delen af 1880-talet hyllades Ibsen som en framför annat nordisk skald. LĂ€sningen eller uppförandet af hvarje hans nyutgifna verk slog ned i vĂ„rt skandinaviska medvetande som ytterligare en stor upptĂ€ckt inom samma medvetandes allra egnaste, allra mest karakteristiska gömslen. Man upprördes, man tvistade, man ryste, man knotade; men hela Norden fann snart, att slaget trĂ€ffat.
Med 1890-talets ingÄng synes vÄr store norrmans mera afgjordt kosmopolitiska skede vara kommet. Berlin, London, Paris, Budapest och Wien stÀlla sig nu lika ifriga, kanske nÄgot ifrigare Àn Kristiania, Bergen, Stockholm, Köpenhamn och Helsingsfors om Àran att fÄ tolka honom.
I vissa tyska böcker gĂ„r han redan under beteckningen »unser Ibsen». 1 England och Amerika skrifver man hela afhandlingar om likheterna och skillnaden mellan Shakspeares och Ibsens uppbyggande af dramat. En af sydöstra Europas frĂ€msta skĂ„despelare har pĂ„ en för den store norrmannen tillstĂ€lld fest i de mest hĂ€nryckta ordalag tackat honom Ă„ egna och yrkeskamraters vĂ€gnar för de »brott mot gammal slentrian», de i hans dramatiska verk gifna nya uppslag till »naturlighet och sanning», genom hvilka »scenens konst numera hĂ„ller pĂ„ att Ă„terfĂ„ sin lifskraft», o. s. v., o. s. v. â- (Se nya bidrag i nĂ€stan hvarje ny utlĂ€ndsk post.)
Men samtidigt rĂ„der, om vi skola sĂ€ga ut sanningen, hĂ€r hemma i Norden en viss tvekan â sĂ€rdeles inför de tvenne fruar han senast sĂ€ndt oss: den »frĂ„n hafvet» och, ej stort mindre, fru Hedda Tesman född Gabler. Vi tycka, med afseende pĂ„ dessa tvĂ„ bland hans mera kosmopolitiska skapelser, att man gĂ„r frĂ„n spektaklet med en vĂ€l mycket prosaisk eftersmak nĂ„gonstĂ€des, i hjĂ€rta, i hufvud eller i ma â, »nok sagt»!
NÄ ja. Men om en man hittills visat sig vid en mÀngd olika tillfÀllen sjÀlf vara fullstÀndigt pÄ det klara med hvad han gör och tryggt kunnat anmoda den goda, ifriga allmÀnheten om att vara nog artig att vÀnta liten smula med slutomdömet; hvarför icke tro honom om samma, sÀkra grund för sitt vÄgstycke Àfven denna gÄng? Jag för min del antager, att det kvÀljande intrycket af hans utdansade, utkoketterade och utesteti-serade Hedda med de olika betygen för pÄ olika sÀtt utförda sjÀlfmord har Ànda frÄn första början varit fullt afsiktligt. Jag tror författarens plan varit, att, Àfven dÄ hon i yttersta lifsleda sjÀlf skjuter sig, stackars
