Ord och Bild: 1892

teater.

Med autograf och 2 porträtt efter fotografier för »Ord och bild» af Augusta Kindahl.

Våra stockholmsscener göra med detta spelårs utgång betydande förluster. Den allra populäraste af våra inhemska skådespelare, Svante Hedin, tillhör hädanefter ej k. dramatiska teatern utan går att njuta sitt »otium cum dignitate» på den vanliga bänken i Kungsträdgården och i Stora sällskapets salonger. Operascenens mest populära sångerska, vår förnämsta lyriskt-dramatiska artist, Dina Edling, har redan sagt sitt farväl åt sin trofasta publik,1 och det namn, som läses

') Af fru Edling och hr Hedin ämnar Ord och bild i kommande häften meddela bilder.

Red.

här ofvan, kommer nu att under ett par år saknas å våra teateraffischer, där det vid olika scener och i uppgifter af skilda slag under flera år alltid verkat lockande på den i bästa mening teaterintresserade publiken, alltid varit denna publik en garanti att man skulle få bevittna en prestation, hvars konstnärliga värde, för så vidt detta betingas af det sätt, hvarpå konstnären arbetar, alltid skulle vara mycket högt — resultatet må nu ibland ej hafva varit så lyckligt som annars.

Ty häri tyckes mig ligga Lotten Dorschs stora betydelse bland vår tids svenska skådespelare och skådespelerskor, att hon som artist, som konstnärinna är hufvudet högre än allt folket. Vid våra scener verka andra, som hafva fullt ut lika stor dramatisk begåfning som hon, hennes fina intelligens är dock ej enastående, och på mången har naturen slösat större skatter af uttrycksmedel i och för sig, såsom mera välljud och rikedom i stämman, ett spänstigare, omedelbarare »gemüth» o. s. v. Men ingen är henne öfverlägsen i det sätt, hvarpå pundet förvaltats, i det kärleksfulla arbete i konstens tjänst, hvarigenom hon förmått gå upp i vidt skilda roller och gifva framstående, med intelligens anlagda, af skönhet och sanning öfvergjutna bilder däraf. Fru Dorsch spelar ej på inspiration, hvarje rörelse, hvarje gest är konst, är beräknad på att uttrycka något och att taga sig väl ut, men hon behärskar öfvergångarna, och af hennes spel får man i de flesta fall ett- helt, harmoniskt, nästan plastiskt intryck. Och när ej hennes roller kommit in på fack, som äro hennes natur främmande (ty värr har hon haft många sådana roller), har denna konstnärsmässiga prägel hos hennes spelsätt ej beröfvat rollen dess naturlighet. I hennes sätt att tala, som måhända för mången synes konstladt men som för den, hvilken sätter sig in i de svårigheter, som hennes stämma erbjuder, är en ny orsak till beundran, hafva vi i alla hennes bättre roller spårat en känslig skiftning, en förståndig hushållning med medel och effekter, som måste beundras, äfven de. I denna konstnärsnaturs strängaspel är det två strängar, som, om de ock ej saknas helt och hållet, dock ej ljuda klart, ej passa riktigt tillsamman med den generella resonnansbottnen hos instrumentet. Det är den varma, värmande ömheten och den unga, naiva, ystra glädjen. Fru Dorsch är mäktig att framställa passion af alla slag, kärlek och hat; men det har blott