Sida 571
teater.
Julia HĂ„kansson.
'^)et Àr ett rÀtt ensamt stÄende förhÄllande, att en konstnÀrinna, efter en sÀllsynt lyckad debut Ä hufvudstadens första scen, sedan vinner sina förnÀmsta lagrar och utvecklar sig till en af den nordiska konstens rangartister utanför hufvudstadens hank och stör, i landsorten och i grannlanden Ät vÀster och öster.
Men sÄ Àr förhÄllandet med fru Julia HÄkansson.
Det Ă€r sex Ă„r sedan hon upptrĂ€dde pĂ„ dramatiska teatern sĂ„som debutant i tre roller â Nora i Ibsens »Dockhemmet», markisinnan de PrĂšsles i Augiers »KlĂ€deshandlaren och hans mĂ„g» och fröken Svend-sen i Kiellands »Tre par». Redan som helt ung flicka hade Julia Stenius' hĂ„g stĂ„tt till scenen, men hon fick icke följa denna sin lust. Tidigt ingick hon Ă€ktenskap med dĂ„varande operasĂ„ngaren Hjalmar HĂ„kansson, och det dröjde en följd af Ă„r, innan hennes önskan att bryta sig en bana pĂ„ skĂ„despelarkonstens omrĂ„de, hvartill hon hade inre
och yttre förutsÀttningar af sÀllsynt art, gick i fullbordan. Men knappt var beslutet fattadt, förrÀn hon med brinnande energi kastade sig in i arbetet.
Och i oktober 1886 slog stunden, hvarom hon lĂ€nge drömt. SĂ„som Nora i »Dockhemmet» framtrĂ€dde en debutant, som i en alldeles ovanlig grad behĂ€rskade sina medel â och dessa medel voro icke smĂ„ â och som förstod att i sin konst inlĂ€gga sĂ„ mycket af sjĂ€l, att den gent emot debutanter alltid reserverade kritiken konstaterade en ovanlig och omisskĂ€nnlig scenisk begĂ„fning.
Efter att hon ytterligare utfört tvĂ„ roller, stod nog engagemang vid dramatiska teatern öppet för debutanten, men ej utan skĂ€l befarade fru H., att hon till en början skulle fĂ„ för litet arbete â kanske hĂ€mmas i sin utveckling. Det Ă€r ju nykomlingarnas lott att fĂ„ stĂ„ i kö och afvakta roller, och hon hade vĂ€ntat tillrĂ€ckligt lĂ€nge. Efter att pĂ„ vĂ„ren och sommaren 1887 ha studerat sin konst i Paris, mottog dĂ€rför fru HĂ„kansson hösten samma Ă„r ett för en sĂ„ ny artist ovanligt hedrande anbud om gĂ€stspel frĂ„n Svenska teaterns i Helsingfors insiktsfulle och vakne ledare. HĂ€r verkade hon vintern 1887â88 och spelade, utom sina debutroller, Rebecka i Ibsens »Rosmersholm», Florizel i Edvard Brandes' »Ett besök», Kristina i Strindbergs »MĂ€ster Olof» och [-hufvudro]len-] {+hufvud- ro]len+} i Artur Fitgers mĂ€rkliga sorgespel »HĂ€xan».
VÀl var det vÄren 1888 Äter tal om att fru HÄkansson skulle ingÄ vid stockholmsscenen, men sÄ erbjöds henne en i flera afseenden tacksammare verksamhet vid direktör August Lindbergs sÀllskap, hvars reper-toir dÄ i hög grad öfverensstÀmde med hennes anlag och hÄg.
Det var vÄren 1889 den, som skrifver dessa rader, första gÄngen sÄg fru HÄkansson upptrÀda, och sÀllan har han sÄ öfver-raskats af nÄgon konstnÀrlig produktion. Hennes alltför snabba karriÀr hade snarast varit Àgnad att vÀcka en smula misstro hos en teaterkritiker, som under mÄngÄrig verksamhet blifvit nÄgot blaserad. Men misstron svann hÀn. Det var i fru Helena Nybloms »Hela vÀrlden», som den dittills okÀnda konstnÀrinnan med ett slag vann ÄskÄdarnes sympati; ett naturligt, med fin intelligens
