Sida 561
Julia Håkansson. Af K. W-g
teater.
Julia Håkansson.
'^)et är ett rätt ensamt stående förhållande, att en konstnärinna, efter en sällsynt lyckad debut å hufvudstadens första scen, sedan vinner sina förnämsta lagrar och utvecklar sig till en af den nordiska konstens rangartister utanför hufvudstadens hank och stör, i landsorten och i grannlanden åt väster och öster.
Men så är förhållandet med fru Julia Håkansson.
Det är sex år sedan hon uppträdde på dramatiska teatern såsom debutant i tre roller — Nora i Ibsens »Dockhemmet», markisinnan de Prèsles i Augiers »Klädeshandlaren och hans måg» och fröken Svend-sen i Kiellands »Tre par». Redan som helt ung flicka hade Julia Stenius' håg stått till scenen, men hon fick icke följa denna sin lust. Tidigt ingick hon äktenskap med dåvarande operasångaren Hjalmar Håkansson, och det dröjde en följd af år, innan hennes önskan att bryta sig en bana på skådespelarkonstens område, hvartill hon hade inre
och yttre förutsättningar af sällsynt art, gick i fullbordan. Men knappt var beslutet fattadt, förrän hon med brinnande energi kastade sig in i arbetet.
Och i oktober 1886 slog stunden, hvarom hon länge drömt. Såsom Nora i »Dockhemmet» framträdde en debutant, som i en alldeles ovanlig grad behärskade sina medel — och dessa medel voro icke små — och som förstod att i sin konst inlägga så mycket af själ, att den gent emot debutanter alltid reserverade kritiken konstaterade en ovanlig och omisskännlig scenisk begåfning.
Efter att hon ytterligare utfört två roller, stod nog engagemang vid dramatiska teatern öppet för debutanten, men ej utan skäl befarade fru H., att hon till en början skulle få för litet arbete — kanske hämmas i sin utveckling. Det är ju nykomlingarnas lott att få stå i kö och afvakta roller, och hon hade väntat tillräckligt länge. Efter att på våren och sommaren 1887 ha studerat sin konst i Paris, mottog därför fru Håkansson hösten samma år ett för en så ny artist ovanligt hedrande anbud om gästspel från Svenska teaterns i Helsingfors insiktsfulle och vakne ledare. Här verkade hon vintern 1887—88 och spelade, utom sina debutroller, Rebecka i Ibsens »Rosmersholm», Florizel i Edvard Brandes' »Ett besök», Kristina i Strindbergs »Mäster Olof» och [-hufvudro]len-] {+hufvud- ro]len+} i Artur Fitgers märkliga sorgespel »Häxan».
Väl var det våren 1888 åter tal om att fru Håkansson skulle ingå vid stockholmsscenen, men så erbjöds henne en i flera afseenden tacksammare verksamhet vid direktör August Lindbergs sällskap, hvars reper-toir då i hög grad öfverensstämde med hennes anlag och håg.
Det var våren 1889 den, som skrifver dessa rader, första gången såg fru Håkansson uppträda, och sällan har han så öfver-raskats af någon konstnärlig produktion. Hennes alltför snabba karriär hade snarast varit ägnad att väcka en smula misstro hos en teaterkritiker, som under mångårig verksamhet blifvit något blaserad. Men misstron svann hän. Det var i fru Helena Nybloms »Hela världen», som den dittills okända konstnärinnan med ett slag vann åskådarnes sympati; ett naturligt, med fin intelligens
Källa: Project Runeberg ·