Sida 60
Strandbilder III och IV. Af A. T. Gellerstedt
spelbordet såg jag Agnes' ädla profil, som aftecknade sig likt en kamé; jag såg den mjuka, litet framåtböjda gestalten, de fina händerna, som behagligt och stilla handskades med korten, jag hörde den välljudande stämman, som trots de snäsor, fadern i likhet med alla gamla kortspelande herrar då och då gaf henne, aldrig förlorade sitt milda tonfall.
Senare på aftonen, då vi efter ännu ett långt samtal skildes åt och räckte hvarandra handen till godnatt, sade jag med något osäker stämma:
— Tack för denna dag. Du har i afton låtit mig få se någonting, som jag inte ofta ser, någonting som jag kallar stort.
— Någonting stort? upprepade hon förvånad. — Här, hos mig, hvad skulle det vara?
— Jo, någonting som till det yttre är mycket obetydligt, mycket prosaiskt, ja som många rent af skulle kalla tarfligt. Jag menar: ett parti piket.
Hon betraktade mig förundrad; så rodnade hon lätt, och tårarna stego henne i ögonen.
— Ja, du har kanske rätt — svarade hon stilla. — Jag tror nog, att om vi vilja finna sanningen, böra vi alltid söka efter det, som är litet, i det, som är stort, men ännu mera efter det stora i det lilla. Tack för den lärdomen!
Vi omfamnade hvarandra ännu en gång och skildes därefter för att hvar och en på sitt håll gå till hvila.
Men ännu länge innan jag somnade, ja, äfven sedan i drömmen, följde mig Agnes' ljufva bild och tanken på den lilla vattendroppen, som speglar naturens skönhet, den enkla, anspråkslösa gärningen, som i sig gömde så mycken sann själsstorhet, så mycken ädel själfuppoffring: ett parti piket.
Strandbilder.
Af A. T. Gellerstedt. ——— III.
De te sig som sammet bergen, så mörkt och så fint ändå, mot aftonens gyllne himmel ined rosiga strimmor på.
En kåre, den sista, somnar på blänkande viken af; ett följe af stora måsar drar tigande mot sitt haf.
På jakten ha seglen slaknat, det röker ur trång kabyss; på skepparens lilla dragspel står hela vår trakt och lyss.
IV.
Nu spetsa de sina öron båd' pilar och sälg och al; i vassen stå strån i klungor men komma sig ej i tal.
Jag gör som de andra, tiger, och lyss efter vet ej hvad; jag anar ett hvin af vingslag från änder, en snörrät rad.
Det gnisslar af årtag, fiskar'n ror bort till sin skönas strand och ritar på skogens spegling ett skimrande silfverband. 
Källa: Project Runeberg ·