Ord och Bild: 1892

— 188 —

annat framför att stanna kvar i detta hus, som på sätt och vis hade blifvit hans eget?

Jag vet ej bättre sätt att säga mina läsare farväl än genom att återgifva följande porträtt af Coquelin, lånadt från Jules Lemaitre, ett porträtt så lefvande och likt, att jag för min del ej har något att tillägga:

»Han är oöfverträfflig i Moliéres repertoir. Han har denna glädje, som är en så vacker och så dyrbar gåfva. Han har en diktion, som gifver njutning blott genom sin felfrihet. — Han har en rolig näsa och en lustig mun, och han har ett af de bäst utrustade och utvecklade talorgan man i vår tid kan få höra. Han har dessutom i hela sin komik en viss fart och lyrisk stil, som måste gripa alla och enhvar. Jag har en gång kallat honom skådespelarekonstens Rubens, och det tager jag ej tillbaka.»

Robert de Cerisy.

(Öfvers. från förf:s manuskript.)

Emil och Olaf Poulsen.

Köpenhamns »konglige» teater firar den 16 april en minnesdag af så stor betydelse, att den väl förtjänar att ihågkommas äfven hos oss. Vår tid är känd för att vara nästan öfverdrifvet minnesgod, när det gäller att fira jubileer, man är ej sen att minnas och högtidlighålla 10-, 25-, 50- och 1 oo-års-dagar af alla möjliga tilldragelser, om hvilkas vikt och betydelse meningarna mången gång kunna vara delade. Men denna dags stora betydelse för skådebanan vid »Kongens Nytorv» kan ingen i förhållandena invigd vilja förneka. Tjugufemte årsdagen har visserligen i och för sig ej sä mycket att betyda, men det man då erinrar sig är af så stor vikt, att det är lätt begripligt, om landsmäns och främlingars tankar, fulla af tacksamhet och beundran, dröja vid brödraparet Poulsens verksamhet under ett kvarts sekel i den sceniska konstens tjänst.

Det var nämligen den 16 april T867 som det konglige teaters affisch upptog Holbergs »Erasmus Montanus», med debutanter i bröderna Rasmus' och Jakobs roller, och debutanterna hette bröderna Emil och Olaf Poulsen. Den äldre broderns debut var då redan länge planlagd. Som student hade han tagit

liflig del i studenterforeningens teaterföreställ-

ö .

ningar, hvilka som kulturbilder och snart sagdt äfven i konstnärligt afseende intogo ojämförligt betydligare ställning än våra parodiska studentspex. Han hade redan då skaffat sig

så stort anseende som lycklig aktör, att huru många »sökande» som än funnos till de olika rollerna, kamraterna alltid lämnade Emil Poulsen fritt val af hvilken roll han ville utföra. Nu skulle det emellertid blifva allvar af leken,, det skulle blifva teater i stället för spex, och han studerade med ifver på sin Erasmus.. Då kom hans yngre broder, som också från barndomen haft en obetvinglig lust för teatern, en lust, som de bägge bröderna lära. hafva ärft från sin för dramatisk konst lifligt intresserade fader, och ville vara med, han ville också debutera. Visserligen sade hans bror, att man enligt god dansk plägsed borde vara student för att blifva »skue-spiller vid det konglige», men Olaf var förmodligen så mycket inne i sin blifvande debutrolls lynne, att han tänkte: »Du kan ju spela studenten Rasmus, jag spelar Jakob, som ej är spår af student.» Och han fick profrepetera, sjutton år gammal som han var. Först lyckades han ej finna nåd inför sina domare, men så fick gamle Phister (den, som känner något till danska teaterförhållanden, vet hvad de orden »gamle Phister» betyda) höra talas om honom, han bad att få se honom, och följden häraf blef, att Olaf spelade Jakob, då Emil spelade Rasmus. Debuten, som resulterade i bägge brödernas anställning, utföll olika. Emils Erasmus var en ovanligt lofvande och mycket sägande debut, man märkte visserligen nybörjaren men spårade i rollens hela anläggning med det vanställda, förlästa yttre, den närsynta blicken och de tafatta rörelserna en originell skapelse, ett bevis på stor, omedelbar begåfning. Olaf Poulsen hade då redan ett år gått i den store Phisters skola och hade bildat sig helt efter honom. Huru skulle något annat kunna ske med en så stor lärare och en så ung lärjunge? Därför spårade man vid hans första uppträdande en stor imitationsförmåga, men man längtade att få se något af hans egen personlighet bryta fram i hans konst. Efter det första uppträdandet följde för de bägge konstnärerna en tid af arbete och famlande, innan de funnit sitt eget jag i sin konst, innan Emil öfvervunnit de motigheter, hans egen natur erbjudit, innan Olaf kunde låta sin egen kanske rikare, saftigare begåfning bryta fram utan stämpel och hämsko af stora förebilder. Emil stannade för en tid i sin utveckling, han misslyckades i sin andra roll Gert West-phaler och lyckades ej helt i den tredje som Grefve de Bussières i »De utröstelige». Men sedan följde under fortsatt arbete och allt större framgångar Darnley i »Maria Stuart», Arnolphe i »Fruntimmerskolan» m. fl.