Ord och Bild: 1892

— 239 —

Kameliadamens mjuka, smeklystna och dagen därefter i dockhems-fruns sprittande, lekande ....

Hon har för hvarje gång en ny gråt: den varma, goda, i hvilken den stora nervspänningen löses, då de verkliga tårarna sakta rinna ned öfver kinderna; och det vredgade snyftandet och hjälplöshetens bjärtslitande, stilla gråt.... hon har välde öfver

blekhet och rodnad och öfver de kroppens rörelser, som vi kalla de omedvetna.

Är det underligt, om hon har makt öfver våra häpna sinnen och om människorna i hela den stora staden icke känna någon större, mera personlig tilldragelse än besöket af denna kvinna, som ingen vetat af och som ingen kan utgrunda?

(Öfvers.) Loris.

-o@c=—

konst.

Rembrandts stora målning i Nationalmuseum.

Som bekant äger vårt Nationalmuseum en efter våra förhållanden betydlig samling arbeten af den store holländske konstnären Rembrandt van Rijn (1607 —1669). Utom ett femtiotal handteckningar af obestridlig äkthet och stort värde finner man där ett af hans ungdomsarbeten, »Den helige Anasta-sius», sex bröstbilder från olika tider, bland hvilka »Rembrandts kökspiga» (1651) är det förnämsta mästerverket, samt det väldiga fragment af konstnärens största verk, som i d:r G. Göthes katalog öfver tafvelsamlingen kallas »Sammansvärjningsscen», sedan den af ålder brukliga benämningen »Ziskas sammansvärjning» visat sig sakna tillräcklig grund.

Detta konstverks historia har länge varit inhöljd i ett otillgängligt dunkel, och först nyligen hafva omständigheter kommit i dagen, ägnade att sprida ljus öfver dess ursprung. Då dessa tillvunnit sig ett intresse, som sällan hos oss ägnas åt spörsmål rörande gamla taflor, torde några ord om huru man funnit den länge sökta lösningen här kunna vara på sin plats.

Hvad man med säkerhet visste om denna målning var intill helt nyligen i hufvudsak blott det, att taflan tillhöft den i Stockholm bosatte köpmannen Henrik Vilhelm Peill, härstammande från Holland och att den efter hans död i öfverensstämmelse med hans i lifstiden uttalade önskan af änkefru Peill 1798 donerades till konstakademien, som vid inrättandet af Nationalmuseum där deponerade densamma.

En af stadsarkivarien i Amsterdam N. de Roever nyligen gjord upptäckt har sent omsider spridt ett oväntadt ljus öfver det hemlighetsfulla konstverkets ämne och ursprungliga bestämmelse. Han har funnit säkra bevis för att Rembrandt för rådhuset i Am-

sterdam fått beställning på en målning föreställande Claudius Civilis uppviglande bata-verna till kamp mot romarne och drog däraf i början den slutsatsen, att en tafla öfver detta ämne, tillskrifven J. Ovens och uppsatt på rådhuset, vore Rembrandts original. En undersökning af denna tafla gaf dock vid handen, att Rembrandt icke skulle hafva kunnat måla den och att namnet J. Ovens utan tvifvel vore äkta.

Förtjänsten af att hafva påpekat, att man i Stockholm hade att söka det rembrandtska originalet, tillkommer den danske konstforskaren Karl Madsen. Denne tillbragte förlidet år ett par veckor här och gjorde sig därunder så förtrogen med. våra samlingar och öfriga konstminnen, att han härifrån medförde material till en hel ny bok, den i år utgifna »Studier fra Sverig». Redan på grund af de egenskaper, som förut gjort hr Madsens författarskap så tilldragande — ett sällsynt godt minne för konstverk, hvarigenom han har ett betydande material till sitt förfogande, en liflig, personlig, intresserad uppfattning och en rik och känslig stil, hvars rörliga drag återspegla alla författarens stämningar —, och på grund af de från vårt land hämtade ämnena skulle detta arbete väl här i alla händelser hafva blifvit uppmärksammadt, men ett alldeles sensationellt intresse fick det genom författarens djärfva försök att tolka den gåtfulla rembrandtsmålningen såsom en framställning af Odén i Sigtuna, fördelande Sveriges provinser bland sina höfvitsmän, asarne. Redan hvässtes de kritiska vapnen mot den med bestickande talang hopfogade kedjan af bevis för författarens hugskott, då underrättelsen om de Roevers upptäckt ingick och hr Madsen med den honom egna snarfyndigheten ögonblickligen uppgaf sin Oden-teori och utpekade taflan i Stockholm såsom det rembrandtska, för Amster-