Ord och Bild: 1892

— 575 —

lek för idyller, om man vill helt förstå den anda af stor heroisk manlighet, som genomgår Gamla testamentet, det starka hjärta, som förtviflar och underkastar sig i Job och jublar i solhetta och lidelse i Höga visan. —

Renans stil gifver oss till sist alla dessa skiftningar, den resonerar och argumenterar skarpt och bindande för vetenskapsmannen, gifver skeptikerns tvifvel in till hans tankegångs flyktigaste förbehåll, ironiserar med ett leende laisser-aller för ironikern, och kan så bäst det är som med höga toner mynna ut i ett mystiskt cantabile, några takter af en öfvervinnelig melodi, som för tanken högt upp mot empyréen, mot idéernas anade, evigt klara himmel.

IV.

Hur skiftande Renans verk äro och hur kompliceradt hans eget väsen, en mäktig och enhetlig känsla af idealism blir dock det yttersta intrycket, som en noggrann och omfattande läsning af Renans verk efterlämnar, vittnande trots ali ironi med öfvertygande kraft om hans lifsgärnings allvar. Och utom den ovillkorliga beundran, som man måste känna för den, som åstadkommit ett verk som hans, fattas man af en djup respekt för detta lif ensamt ägnadt åt tanken, gifvande en så stor illustration till hans egna ord, att det i alla tider finnes »kall för höga intelligenser och plikter för ädla hjärtan». leke högt öfver världen — som så många andra vise — i abstraktionens klara men isande luft, utan midt ibland männniskorna slog Renan upp sitt tält •—■ och det brokiga lif, som brusade förbi, skänkte honom daglig undran och dagligt intresse. Mycket af hvad en trumpen moralist älskade att kalla flärd benämnde han skönhet, och den känsla, som så många af hans samtida kallade blind släktdrift, älskade han att förandliga och gudomlig-göra. Få människor hafva så envist grubblat och tvifvelsjukt undersökt mänsklighetens stora frågor, och få med den beständigheten känt och äfven förmått meddela en så stark känsla af ett hemlighetsfullt öfver och ett hemlighetsfullt bakom. Oscar Levertin.

Två posthuma arbeten.

Sonja Kovalevsky. Hvad jag upplefvat tillsammans med henne och hvad hon berättat mig om sig själf. Af Anna Carlotta Leffler, D:ssa di Cajanello. Vera Voronzoff. Berättelse ur ryska lifvet af Sonja Kovalevsky.

Det är med en djup känsla af vemod man lägger ifrån sig dessa två böcker, sedan man

läst dem. Man vill icke kritisera. Man blir så benägen att erkänna alla förtjänster och glömma alla fel, när den obeveklige benrangelsmannen satt sitt Finis i slutet af en författares manuskript.

Af de båda kvinnor, hvilkas författarnamn läsas på ofvannämda arbeten, har den ena helt nyligen gått bort. Anna Carlotta Leffler, hertiginna af Cajanello, afled i Neapel fredagen den 21 oktober. En annan hand har i »Ord och bild» ristat hennes runa.

Innan hon afled, hade hon dock hunnit fullborda den lefnadsskildring, hvilken nu öfverlämnats åt offentligheten. Det är, som man kunde vänta, icke något äreminne i akademisk stil. För den läsare, som är van vid de stora orden och icke har öra för den oändliga melodi, som klingar fram mellan raderna, skall denna lefnadsskildring möjligtvis synas i mångt och mycket otillfredsställande. Ty författarinnan har icke lagt an på att mejsla ett monument i marmor; hon har i stället uppbjudit hela sin förmåga till att skapa en bild af en lefvande människa. Men för dem, som föredraga bilden af en lefvande människa framför ett monument, det må vara än så akademiskt-vältaligt draperadt, skall behållningen af denna bok endast synas rikare och större just därför, att den är skrifven utan retoriskt prål.

Det är icke den minsta förtjänsten hos Anna Carlotta Lefflers arbete, att förf. själf i det stora hela taget träder så föga fram, och detta fastän lefnadsskildringen — hvilket redan bokens titel angifver — är hållen i den förtroliga ton, som uppkommer, när författarens jag talar till publiken. Men hertiginnan af Cajanello har gått till sitt verk som en god målare, när han vill framställa ett människoansikte, framför allt om detta ansikte varit honom mycket kärt. Han glömmer då icke sådana drag, som för en eller annan alltför objektiv granskare kunna synas mindre vackra men som åt bilden ge sanning, karakter och lif. — Att förf. har lyckats, märker man bäst, när man erinrar sig det lefvande intryck af Sonja Kovalevsky, hvilket man mottager af Anna Carlotta Lefflers bok. Förf. har, som en konstnär af rang, underordnat sin egen individualitet i skildringen. Man glömmer förf. och minnes den bild, hon velat framställa.

Denna bild är fängslande originell och gör intryck af sanning. Materialet har varit rikt, ty Sonja Kovalevskys lif, sådant man lär känna det i de här uppdragna konturerna, är likt en spännande roman; och det rika materialet kommer väl till heders. Månget välbekant drag skymtar fram — väl