Ord och Bild: 1892

Om lungsotens aftagande.

Af Curt Wallis. ———

Det torde vara ett allmänt kändt faktum, att sjukdomarna visat utomordentliga växlingar i sitt uppträdande här på jorden och att de ännu äro underkastade dessa växlingar. Århundrade för århundrade, ja årtionde för årtionde ändrar sig det som Syden-ham kallade constitutio epidemica, än härskar den ena, än den andra sjukdomen eller gruppen af sjukdomar och visar sig vara väsentligaste betingelsen för ett lands sjuklighet eller dödlighet. Den lara, vi kalla epidemiologi, har till uppgift att söka utforska orsakerna till dessa ändringar, men det kan ej nekas, att den i många fall ej har visat sig vuxen sin uppgift. I andra åter har den i synnerhet i nyare tider kunnat klargöra sammanhanget mellan orsak och verkan och kunnat meddela tillfyllestgörande eller sannolika förklaringar öfver dessa märkvärdiga växlingar i sjukdomarnas uppträdande. Det har för åtskilliga sjukdomar kunnat ledas i bevis, att de aftagit eller tilltagit på de undersökta ställena eller länderna af bestämda orsaker.

Den viktigaste orsaken till en förändring af sjukdomarnas förekomst i kulturländerna under de senaste århundradena har den moderna kulturen själf visat sig vara. Naturvetenskapernas utveckling har ställt till människans förfogande en oerhördt ökad arbetskraft, och större delen af denna så vunna arbetskraft har hon användt att förbättra sin lefnadsställning. Nutidens människa kläder och föder sig bättre än människan för hundra år sedan i dessa kulturländer, och ännu större

blir skillnaden, om jämförelsen utsträckes till början af den nya tiden eller till medeltiden; hon bor långt bättre, hon har bättre belysning, hon är långt renligare, smuts och affall aflägsnar hon ur sin närhet, sina hvilostunder har hon lärt sig förljufva med mångfaldigt skiftande nöjen och njutningar. Vi kunna mycket väl göra oss en korrekt föreställning om våra förfäders lefnadssätt, och det lider intet tvifvel, att vårt lefnadssätt visar en väsentlig utveckling till det bättre, åtminstone i allt hvad till det fysiska välbefinnandet hör.

Det finnes en mängd sjukdomar — och däribland många af de i förflutna tider viktigaste —, hvilka visat sig stå i bestämdt beroende af brist på föda och bostadsutrymme, tillvaro af smuts och elände, med ett ord af det vi pläga kalla hygieniska missförhållanden. Där dessa missförhållanden rådt, där ha sjukdomarna funnit gynnsam jordmån för sin utbredning och härjat som vidt utbredda farsoter; där dessa förhållanden förbättrats, där ha de gifvit vika. Pest, hungertyfus, rödsot — för att uppräkna de viktigaste — hafva sålunda blifvit sällsynta gäster i kulturländerna, och mångenstädes hafva de försvunnit eller så godt som försvunnit. Dessa sjukdomars orsak, smittämnena, som framkalla sjukdomarna, finnas ännu kvar på jorden, men de hafva förlorat sin makt öfver människorna; vi säga, att dessa ej vidare äro disponerade för dessa smittämnen. Det är uppenbart, att vi hafva kulturen och de framför allt materiella välsignelser den medfört att tacka för dessa