Ord och Bild: 1892

- 3f

falska uttydningar gett den, ligger den då icke däri, att man måste förlåta sina fiender, därför att det rätta är att betrakta äfven dem, som förtrycka, som olyckliga och som värda medlidande och mänskligheten i sin helhet som ursprungligen god, som värd att upprättas, huru ond den än är, och som åtkomlig för goda inflytelser genom kärlekens och välgärningarnes makt.

Likasom därför Shelleys naturpoesi utmynnar i en känsla af oändligt kraftöfverflöd i kärlekens form, så är i Prometeus människotanken den milda kraft, som firar segrar genom kärlek och tålamod. Shelley är därför det eviga hoppets optimist, om också hans stämningar någon gång kunna gå djupt i svart. Jag tror, att grunden härtill får sökas ytterst däri, att han likasom Plato trots ali formlöshet var principmänniska, att idealet för honom klädde sig i rent praktiska mål, i en sträfvan efter ej blott det sköna men också det rätta. Idealet tedde sig för dem båda ej blott som njutningslif men också som handlingslif.

Hellen Lindgren.

Adolf Törneros.

Den kände litteraturvännen och litteraturforskaren bibliotekarien Rich. Bergström har gjort sig väl förtjänt af svenska läsares tacksamhet genom att utgifva en ny och rikhaltig upplaga af Adolf Törneros' Bref och dagboksanteckningar. Törneros hör onekligen till dem af våra författare, som mer berömts än lästs, och den ofullständiga upplaga af hans skrifter, som E. A. Schröder efter hans död föranstaltade, är väl nu så godt som bortglömd eller möjlig att finna endast bland något gammaldags biblioteks dammiga och förgätna volymer. Och dock är Törneros icke blott en intressant bekantskap att göra utan en af dessa män, som, sedan man lärt känna dem i botten, höra till ens andliga vänner, på hvilka man tänker med en känsla af personlig förtrolighet och sympati. — Den, som vill sätta sig in i Törneros, måste man råda att icke låta sig afskräcka af det första intrycket, som är mer öfverraskande än behagligt, allra helst om man begynner dessa berömda bref med minnen om andra ryktbara svenska brefsamlingar; exempelvis Kellgrens bref med deras så manliga ton och så frimodiga klarhet, Leopolds cirklade, smålustiga och eleganta biljetter eller allra minst Tegnérs enastående, på en gång känsla och tanke bestickande epistlar. Hur bestört blir

man icke, när man strax i början af Törneros' bref råkar på en skildring som denna, af ett par herrar, som trängas i en vagn: »Då nämligen intet storskifte, ingen gräns-recess bestämt demarkationslinien mellan de bägge resande makternas territorium i vagnen;, då man ej kände annan skillnad än den mellan höger och vänster, hvilken är lika osäker som många vetenskapliga huvudindelningar, polaritetsskillnader och kategorier samt såsom öster och väster, då indifferenspunkten, matknytet, var för mycket indifferent mot knuffning och sparkning, för att tjäna till råmärke eller till vågtunga» . . . etc. Man har andan i halsen; hvilket sätt

att skämta! Hur pedantiskt och hur tysktf Och dock uttrycker sig Törneros icke sällan så. Han har skapat sig en egen brefstil, i hvilken han på ett egendomligt vis hopsmälter 1700-talets natur- och känslosvärmeri med nyromantikens nyckfulla, från Jean Paul stammande bisarra stil, i hvilken allt mellan himmel och jord, »halmstadlax och fortepiano», kastas kaleidoskopiskt om hvartannat inom tvenne interpunktionstecken, hvilka liksom icke äga kraft att hålla hop satsens kedja af olikformade länkar. Man må icke tro, att denna stil eljest användts af våra fosforister. Tvärt om, man ser af den under utgifning varande hammarsköldska brefsam-