Ord och Bild: 1892

En varsel.

j^arlsdagen 1808 hade på Haapala gård invid Kymmeneälf församlats ett lysande sällskap för att fira haapalaherrens, den gamle veteranens, namnsdag. Den firades alltid mycket storartadt men detta år mera än vanligt. Ty tiderna voro osäkra, och finska trupper hade nyligen dragits hitåt mot den östra gränsen; från Stockholm hade officerare anländt till orten, och alla ville råkas för att få höra nyheter af hvarandra. Äfven Adlercreutz hade lofvat komma från sin egendom Kiiala nära Borgå och att taga med sig sin gäst von Döbeln.

Det vimlade af åkdon långs vägarna. Enhvar hade låtit spänna för sina bästa hästar, och i stora kurslädar begynte gästerna strax efter skymningens inbrott att i ilande fart köra upp mot herrgården med dess upplysta fönster. Den ena släden efter den andra svängde in på gården och höll framför den breda trappan, vid hvilken en tjärfackla flammade i änden af en stock. De ångande och gnäggande hästarna bundos vid väggen eller staketet, där de sedan stodo, skakande sina bjällror och skramlande med seldonen. Klockornas pinglande, hästarnas gnäggningar och kuskarnes rop hördes öfver de vidsträckta åkerfälten långt bort till kojorna vid skogsbrynet, där man också gjorde sig i ordning att gå ut och se på ståten och hurra för gårdens herre. Ljudet framträngde äfven öfver älfven till de ryska officerarne, som i sina tillfälliga kaserner leddes vid den enformiga gränstjänstgöringen.

Vädret var denna afton blidt och tunga moln betäckte himmeln. Vinden blåste från öster och förde med sig dånet från Kymmene älfs djupa fåra, skogens sus från den motsatta stranden och allt emellanåt en trumpetstöt.

Redan hade alla gäster anländt och de första förfriskningarna kringbjudits, man hade dansat den första valsen och

kadriljen, och det gamla klaveret var lämnadt i ro för en stund. Efter dansen hade man öppnat dörren till förstugan, och genom den tomma salen trängde ljudet från klockor och bjällror till gästerna i de inre rummen. Den första stelheten var öfvervunnen, och stämningen blef allt lifligare.

.1 herrarnes rum hade Adlercreutz fattat sitt glas för att dricka värden till, och i kammaren bakom salen stod von Döbeln omgifven af damerna och berättade om sina resor i Indien och Frankrike — då med ens klockor och bjällror upphöra att pingla och de talandes öron nås af en långdragen trumpetstöt, hvilken, buren af vinden genom de öppna dörrarna, trängde ända in till de innersta rummen.

Det var ryssarnes aftontapto.

Det räckte endast en kort stund, och nog hade de ljuden hörts mången gäng förut i dessa trakter. För krigarne var det ju en gammal bekant melodi, men när damerna blefvo skrämda och utstötte ett sakta rop, så stannade orden i halsen på von Döbeln, och Adlercreutz hade ej lust att dricka sin värds skål under en slik fanfar. Det uppstod en tystnad, sotn icke ville taga slut ens sedan klockorna där ute åter börjat pingla. Alla hade hört det, i allas öron ljöd det kvar ännu länge sen det förtonat.

»Var god och stäng igen dörren där!» ropade värden; von Döbeln fullbordade sin afbrutna mening. Adlercreutz drack värden till och damerna bjödo till att vara glada på nytt. Men stämningen ville icke riktigt taga fart igen.

Ty tiderna voro ej glada, ej gladare än så många gånger förr, då krigsrykten varit i omlopp, rykten, som alltid hade besannats. Och hvarje gång hade det främmande rikets gräns dragits allt närmare landets midt.

Ena hälften var nu redan lösryckt, och blott Kymmene-älfs kungsåder skyddade