Sida 504
Riddardottern och hafsmannen.
Af Selma Lagerlöf.
^Jm de, som Ă€ro unga och sköna men tungsinta, anvĂ€nda sin sorg sĂ„ som lĂ€derlappen sina vingar, sĂ„ att de om dagen hölja sig dĂ€ri för att sitta tysta liksom bortgömda under dess mörka draperier och om natten breda ut den som svarta segel, pĂ„ hvilka de svĂ€fva ut i stjĂ€rnljusa rymder till betraktelsens och uppenbarelsens höjder, sĂ„ uppstĂ„r omkring dem en sugande lĂ€ngtans hvirfvel, en het storm af tillströmmande kĂ€rlek. MĂ€nniskor lockas af deras inres osedda hĂ€rlighet, sĂ„som de lockas till muslims stĂ€ngda tempel, till heliga skrifters olösta gĂ„tor. Inför deras strĂ€nga slutenhet stĂ„ vi i aldrig stillad trĂ„nad) som om de vore rosor, om hvilka vi veta att de vĂ€l kunna sĂ€tta knopp i jordens frost-bitna och stormsökta lustgĂ„rdar men aldrig dĂ€r mĂ€kta slĂ„ ut de ljuft skimrande kronbladen, aldrig utandas den hemlighetsfulla, glödfyllda doften. Om den sol, som kunde skingra dessa sjĂ€lars mörker, vore kĂ€rlek, skulle de snart hafva full dager, men oftast hafva de ej en gĂ„ng mod att tro pĂ„ den kĂ€rlek, de sjĂ€lfva vĂ€cka. Ty det Ă€r ej dem gifvet att pĂ„ den jord, som de skĂ€lfvande betrĂ€da, skall finnas för dem en trygghetens plats. â Dessa vemodets barn hafva lefvat i alla tider. Riddardottern, om hvilken jag nu har att förtĂ€lja, var en af dem.
Riddardottern hade ett litet hufvud, högt uppburet pĂ„ en smal hals. Ăgonen öppnade sig i en lĂ„ng, smal strimma, dĂ€r en brunröd ögonsten simmade i ett gulaktigt hvitöga. Ăgonlocken voro sĂ€llan fullt upplyftade. De föllo tunga och mörka, som om de vore brĂ€nda, ned öfver dessa glödande ögon. Ăgonbrynen ritade öfver dem en jĂ€mnsmal, skarpt svart, nĂ€stan
rak linie. LĂ€pparna voro tunna, sammantryckta till ett smalt, blekrödt streck. Ăfver de skönt afmejslade kinderna flöto gula fĂ€rger tillsammans med guldbrons och varmt rödt, men öfver pannan lĂ„g hyn gulhvit, och vid tinningarna, dĂ€r de blĂ„ Ă„drorna lyste genom det gula, tyckte man sig förnimma en skiftning i grönt. Men en tidigt förvĂ€rfvad, djup rynka drog fram mellan ögonbrynen, och sĂ„ litet var den pĂ„ sin plats i detta unga ansikte, att man stĂ€ndigt trodde, att den blott var en förbifarande skugglinie och undrade, att den kunde dröja sĂ„ lĂ€nge pĂ„ samma plats. Nedtill var ansiktet en mjuk oval, men upptill bröts linien af den tungt byggda pannan. Ăfver denna alltför breda och höga panna hade riddardottern neddragit det mörka hĂ„ret. StrĂ€ngt ordnadt men mjukt, vĂ„gigt och glĂ€nsande föll det frĂ„n hjĂ€ssans hvita bena Ă€nda ned mot ögonbrynen och drogs sedan öfver öronen, som det skylde Ă€nda till de pĂ€rlprydda öronsnibbarna, bakĂ„t till nackens silkesmjuka flĂ€ta.
Riddardottern, hvars namn var Kirsten Thott, hade ett stilla, sorgbundet vÀsen. Hon fruktade stÀndigt olycka för allt, som stod henne nÀra, och fastÀn ingen sorg Ànnu drabbat henne, gingo hennes dagar i tungsint Àngslan. Men om nÀtterna hade hon sin bittra tröst och fÀgnad i att drömma om himmelska högslÀtter, dem hon vÀl aldrig kunde fÀ betrÀda, dÀr bevingade barn lekte bland stora bÀgar-lika blommor, och om mjölkhvita haf, dÀr hon vÀl aldrig skulle fÄ segla. DÀr sÄg hon resa sig skimrande berg, ej tÀckta af ljung och ej af snö, utan strÄlande, dÀrför att de rena jungfrurs liljehvita skara klÀdde dem, sÄ som de
