Sida 155
Stanzer. (Efter Lörd Byron.)
I. Fick kÀrlek följa sitt lopp och skölja som stormfri bölja mot lifvets strand, den högsta lycka, som lif kan smycka, ej skulle trycka som ok och band. Men den fick vara bevingad bara; sÄ lÄt den fara sin flykt i frid, och tÀnk dÀrvid blott: en liten tid blott det var, men tiden var vÄrens tid!
II. NÀr tvÄ, som tvista, hvarandra mista, vill hjÀrtat brista och hoppet dö. De mötas sedan, och dÄ Àr svedan förmildrad redan af Ärens snö. Men om man tvingar den gud, som svingar sig lÀtt pÄ vingar frÄn strid till strid, att bli bestÀndig, blir gles, elÀndig hans vingeskrud ifrÄn vÄrens tid.
III. Han Àlskar dater, han vÀlter stater, men af traktater förkvÀfs hans makt. Och Ät de lÀnder, dÀr sÄdant hÀnder, han ryggen vÀnder med kallt förakt. FrÄn fredens vanor pÄ nya banor hans stolta fanor gÄ ut pÄ fÀrd. Ej ro han aktar, ej eftertraktar en tron, som ej Àr hans vÀlde vÀrd.
IV. Och hvarför dröja, tills drömmens slöja tags af att röja, att kÀrlek flytt? Hvarann bevaka och snÄlt rannsaka för ej tillbaka hans eld pÄ nytt. LÄt den ej hinna se Är förrinna och trögt förbrinna och flÀmta matt! Försök ej hÀrma förgÄngen vÀrma, men tag farvÀl med en vÀns: god natt!
V. Ej slikt ett minne gör tungt vÄrt sinne, det stÄr dÀr inne med ljusa drag. Vi sluppo tÀmjas med tvÄng att sÀmjas och mÀtta vÀmjas Ät allt en dag. Och Àn stÄr fager den ungdomsdager, ej tid förtager, kring det som var, och till det sista var Àn en gnista af smeksam ömhet i ögat kvar.
VI. Att lös oss rycka, nÀr Àn vÄr lycka Àr varm, vi tycka en bitter kur. Men om vi stannat, hvad blef det annat Àn hjÀrtat fann att det satts i bur? NÀr tid stÀmt ner oss, han mÀttnad ger oss; blott huld Àr Eros som ungfolks gÀst; fast djÀrf och vÄgsam, fast skarp och plÄgsam, den bittra kuren kurerar bÀst.
Gustaf Fröding.
