Ord och Bild: 1892

Arles.

Ett reseminne.

c t är en observation, som de flesta resande torde kunna bekräfta, att vid ankomsten till en plats det första intrycket vanligen är bestämmande för ens uppfattning af densamma. Och detta intryck får man till och med redan vid järnvägsstationen, trots det att järnvägsstationer äro bland de minst omväxlande och individuella föremål, som finnas på jorden. Det är, som när man första gången besöker ett hem; redan i tamburen — och tamburer täfla med järnvägsstationer i enformighet — får man ett intryck af hemmets karakter, af dess särskilda atmosfär. Då man hängt sin röck pä kroken och ställt sina galoscher i vrån, är man redan preparerad för sin blifvande uppfattning af den lilla värld, i hvars förgård man står, vet man redan hvilken man föredrager, farstudörren eller dörren till de inre rummen.

Men som detta intryck mottager påverkan af många tillfälligheter, såsom vädret, ens egen sinnesstämning och stadens stämning — ty det är med städer som med människor, äfven de hafva sina lyckliga och olyckliga dagar —, bör man söka göra det så litet afgörande, så litet så att säga brutalt som möjligt. Man bör låta det blifva en förberedelse, icke ett domslut, en bildbar stämning, icke ett stelnadt omdöme. Har man därför beslutat sig för att besöka en plats, bör man ställa sig så, att man kommer dit på kvällen. Helst sedan dagsljuset slocknat, den dunkla skymningen fallit pä, eller det täta mörkret sänkt sig öfver staden, genombrutet af gaslyktornas skimmer. Då bör man göra sin första promenad genom de främmande gatorna. Dagsbullret har afstannat, och genom tyst-

naden skall man, om örat icke är alltför okänsligt, lyckas uppfånga som ett sakta mummel; det är ljudet af stadens egen stämma, där den i skumrasket berättar sin historia, sina gångna och nutida öden, för hvem som har lust och förmåga att höra. Färgerna löpa samman i hvarandra, detaljerna äro skymda af mörkret, men husens profiler afteckna sig mot luften med klara, fasta linier, och dessa linier tala. Det är som en konstnärs första utkast till en tafla: det väsentliga, innehållet, afsikten, finnes där, visserligen blott som antydan, men också utan att skymmas af oväsentliga detaljer. Det är som preludiet till en komposition, -— tonarten, stämningen är gifven, och ditt sinne beredes för att kunna höra och uppfatta melodien. Det är som det första sammanträffandet med en främmande människa, — du har ännu icke lärt känna henne, men du anar instinktlikt, hvilka strängar du skall anslå, för att hon skall tala till dig sitt eget språk. Du går och lägger dig med detta intryck, och den följande morgonen vaknar du med det, förstärkt och klarnadt. Och du går ut på upptäcktsfärder, icke blott med främlingens nyfikenhet, utan tned den redan invigdes intresse; du går icke helt på måfå, utan du har en slagruta i handen för att upptäcka fördolda skatter.

Summa summarum, — det finns få saker, som hafva en så egendomlig tjusning som en nattlig vandring genom en främmande stad; — det är en resas högtidsstunder.

Trogen denna princip — den enda som man bör hålla fast vid på resa, sedan man kastat alla andra Öfver bord, — steg jag vid tiotiden på kvällen ut vid den