Sida 248
Litteraturbref från Finland. Af Per Spicax
mänsklighetens historia än andra, hafva de dock en nästan vidskeplig beundran för sin tid, och alla dess problem verka som frestande beten på deras fantasi. Heidenstams sinne däremot lefver intimare samman med gångna sekel än det nuvarande, och dagsfrågorna intressera honom föga. En vandringsman och en pilgrim till det förflutnas kulturhärdar, som han varit, uppkastar han i sin dikt de gamla evighetsfrågorna, hvilka, obundna vid tid och rum, i alla sekel sporrat och oroat människornas sinnen.
Äfven till sist i sitt artistskap, rent formellt taget, är Heidenstam olik sina samtida. Han har andra ideal för stil och formgifning. Det, som i allmänhet ligger den moderna författaren mest om hjärtat, är att få fram det mest intensiva, lidelsefulla och nyanserade uttrycket för sin tanke — språket kan icke dämpas nog blidt af melankoliens sordin eller stämmas nog sprödt och högt mot exstasens diskanttoner för att rätt uttrycka hans känsla. Heidenstams smak är på en gång mer lugn och mer akademisk. Plastik och stilisering äro hans stils båda poler. Men hur långt han kan nå i plastisk fullkomlighet — det bevisar den dikt öfver ett backuståg bäst, som finnes inflätad i Hans Alienus. Det är i denna dikt ett brusande lif och på samma gång en skulptural säkerhet i formen, som vår litteratur ej har make till — den verkar förvillande likt en florentinsk renässansrelief. Och hvilka storartade effekter han åstadkommer med sin stilla, stiliserande prosa, kan man se blott af en liten skildring som följande af en svensk sommarnatt: »Så kom midsommarsvakan med sin ensamma stjärna, då de aflägsna hamrarnas dunk tystnade, då barn och gamla sutto i de löfhvälfda förstugudörrarna, då det var så ljust, att ännu vid midnatt den skrift kunde läsas, som stod inhuggen i solvisarens rundkant. En mattad glans af guld låg sval öfver tallarna och viken, och allt lif hvilade tigande på nattens bröst men med öppet öga.» Kan den svenska midsommarnatten bättre, finare tecknas än i dessa rader med dess stiliserade, stora enkelhet? — Endast i fråga om hela verkets komposition har denna klassiska smak ej rätt kommit till uttryck — i stället för den grekiska arkitekturens klara, lätt fattbara proportioner — har han där med svensk omåttlighet upptagit den österländska rikedomen, där arabesker och detaljprydnader understundom hota att skymma grundlinierna.
Så ter sig Verner v. Heidenstam i Hans Alienus, en ensling i den samtida litteraturen, en ensling med resenärens öfverraskande minnen och synpunkter, skönhetsfanatismens hänförelse och främlingsskapets ovanliga känslovärld, med en i södern för bildande konst utdanad artists utsökta känsla för form och färg. Och denne skönhetsdrömmare bjuder i Hans Alienus på en stor fest. Det är en grand seigneurs, en poetisk mångmillionärs fest med ett furstligt slöseri, föga erinrande om de små borgerliga picknicker, på hvilka man vanligen i den samtida litteraturen bjudes. I hans högtidsklädda hus finnas först höga, ljusa, italienska hallar, där man skämtar och för conversazioni om konst och skönhet; där finnas längre in salar, för hvilkas smyckande all Orientens prakt af mattor, guld- och kopparkärl plundrats och vid hvilkas gästabud minnena om Sardanapal gå kring högtidstaffeln och romerska atrier, i hvilkas ljusa luft ännu Pontius Pilatus’ gäckande ironi klingar. Men när man tröttnat på allt detta, guld och marmor, orientaliska parabler och klassiska sanningsord, för Heidenstam läsaren, liksom denne vore hans förtrogne, ännu längre in i sitt hus, dit, där festens brus icke längre höres, till en lönkammare med gamla porträtt och barndomsminnen, och läsaren känner plötsligt den värme, som man erfar, då värden, på hvilkens fest man är, visar sig icke blott äga rikedom men äfven den sinnets ömhet och den känslans förfining, utan hvilka all rikedomens ståt på längden blir tröttande.
Oscar Levertin.
*
Litteraturbref från Finland.
Mars 1892.
Den litterära flodvågen har aldrig tillförne nått så högt i Finland som senaste jul. Icke mindre än nio originalarbeten på svenska slogo upp sina färska, af trycksvärta doftande blad mot den grå decemberdagen. Lägger man därtill en ny kompletterad upplaga af en klassisk blifven diktare och tvenne julpublikationer af litterärt och konstnärligt innehåll, då måste ju erkännas, att vi hålla oss nog så bra uppe — i numerärt hänseende. De vidriga politiska vindarna tyckas alls ej bekomma den ömtåliga växtligheten, tvärt om är det, som om de endast ökade denna.
Och ändå har jag lämnat ur räkningen den finskspråkiga litteraturen, hvilken har det största antalet utöfvare men som egentligen först genom en öfversättning får sin igen först genom en öfversättning får sin
Källa: Project Runeberg ·