Sida 448
Två lif. Af Per Hallström
Två lif.
Af Per Hallström.
}ag fick vänta en god stund pä min skjuts och hade sett mig mätt på gästgifvaregårdens stallängor med skyltens gula hjul och tre gråa strömmar, som svängde i hörnet, och den gröna björkdungen — hösten var sen i år —, som skymde för forsen, så att bruset var allt hvad jag märkte af den. Fastän det var rätt tidigt på eftermiddagen, och solljuset knappast gulnat i färgen, brann där eld i drängstugan, röda lågor så höga som fönstret, och framför sträckte karlarne sina mörka armar och kastade hufvudena bakåt i våldsamt skratt — man tyckte sig nästan känna den unkna luften därifrån och längtade ut mot de friska skogarna. Men min trilla blef förspänd, och snart hade jag forsens brus odeladt i örat och björkdungarna mellan mig och gården.
Min körsven var en otroligt mager man med så långa ben, att han satt på kuskbocken lik en gräshoppa, som tar sats för ett språng; när han böjde sig ned för att svara på en fråga, lyste hans ögon med en mild, sjuk glans, hvars vemod gjorde kontrast mot röstens pojkaktigt obekymrade tonfall. Han var också rätt gammal, både för sin sysselsättning och för sin röst, godt och väl af medelålder; man hade kallat honom Fredrik, »Fredrik» med en viss betoning af medlidsamt öfverseende, som jag genast lagt märke till.
»Ar ni dräng här, Fredrik?» frågade jag.
»Dräng, nej, jag orkar inte med jordbruket så bra», sade han gladt och slängde ut med armen, en arm så smal som en slaga. »Ser ni, stenar, de kan jag inte lyfta så stora just, men nog kan jag lägga gär'sgårdar och hugga ved också,
men jag är mest ute och skjutsar. Den här tiden börjar jag komma i jämn ru-dians både natt och dag», tillade han med ett förnöjdt leende öfver det konstiga ordet, som han bildat, jag vet icke hur.
»Men då får ni väl inte sofva mycket, Fredrik?»
»Inte behöfver jag sofva länge, de bara kolifunderar en; jag bara skakar lite på mej framför elden, den brinner jämnt hos oss, och alltid orkar man sitta så här bekvämt», — han gjorde ett misslyckadt försök att sträcka ut benen — »värre är det för hästarna ibland, di ska dra di, och Blacken här hon är inte stark längre.»
Hon såg verkligen inte stark ut, med öronen hängande, nosen mot knäna och ryckningar i låren för hvart steg.
»Jag har de så bra nu, så de kan herrn inte tro», fortsatte Fredrik. »Moberg är nästan som en far för mig, och alla människor ha blifvit så mycket snällare.» Hans blick sjönk nedåt i tacksam glädje, och hans tanke tycktes glida öfver en hel rad af soliga dagar, så slängde han plötsligt ut med piskan, nästan mot kinden på mig, och hviskade brådskande: »Där borta i stugan, ser ni, där bodde jag för två år sen bara, två år till Mic-kelsmässan, alldeles ensam var jag, hade alltid varit ensam då.»
Jag kunde knappt se stugan, endast ett murket svart tak öfver ett slags jordhög, en gammal förfallen backstuga måste det ha varit, hälften håla. Men Fredrik fortsatte med en ledighet i uttrycket, som tycktes visa, att han ofta i tanken njöt af dessa minnen som kontrast mot
Källa: Project Runeberg ·