Ord och Bild: 1892

Hymn till den själiska skönheten.

Efter Shelley.

En okänd andekrafts fördolda ham är midt ibland oss, trolsk och aningsrik. Och luftig lik en vind och blomdoft lik och lik den bleka glimt, som skymtar fram af månglans bakom bergens furutäckta kam den ger ett flyktigt skirt behag åt själar och åt anletsdrag. Den är oss kär som minnet af musik, som kvällens skimmer, nattens sus och skyars färd i stjärneljus ej blott för ljufhets skull men kär för allting underbart den innebär.

Du skönhetsande, hvilken helgar allt i mänsklig form och tanke, som har fått ett återsken af dig, hvart har du gått? Hvi sågs du blott i flyende gestalt från denna sorgens dal, där allt är tomt och kallt? Spörj, hvi en regnbågsbild, som flytt, när solen skymts, ej tändts på nytt, hvi lifvets syner släckts som stjärneskott, hvi födelsen och döden kom, hvi ljus och skugga växla om i dygnets som i lifvets lopp, hvi hat och kärlek finns och sorg och hopp!

Men ingen röst från ofvan ger ett svar åt skald och siare, som spörja så, och namnen Himmel, Dämon, Ande stå som minnen af en olöst fråga kvar, blott ljud, som lockat oss men ej tydt gåtan klar, ty hvad är allt den vise vet? — Fåfänglighet, förgänglighet! Likt bergens töcken är det svar vi få, likt ett ackord, i natten hördt, från strängar, hvilka vinden rört, likt månljus på en nattmörk ström, en skymt af sant och skönt i lifvets dröm.

Vår själftillit, vårt hopp, vår kärlek går och kommer likt en sky, som flyr förbi. Odödlighet och allmakt ägde vi, om, höge ande, du, som allt förmår, med all din härlighet blef ständig gäst i vår. Du sympatiens sändebud från blick till blick hos man och brud, du element, som tankar klarna i likt ljus i natten, dröj och gif dig helt åt oss i död och lif, ty utan dig är lif som död af mörker fullt och skräck och själanöd.

Som barn jag sökte andar och jag sprang att finna dem, när stjärnor lyste tyst, i skog, i skumt gemak, där byst vid byst af hädansofna skymtade — jag tvang min röst att ropa namn af hemsk och sällsam klang, Ej ljud vardt hördt, ej svar jag fick; men när i tankar sänkt jag gick en vår, då allt, af milda vindar kysst, slog ut i knopp och väcktes opp till sång och doft och sommarhopp, med ens din närhet jag förnam, jag skrek — i salighet min ande sam.

Jag svor att ägna allt, min makt förmår, åt dig, du majestätiska behag! Fantomer nu som då frammanar jag, mitt öga fuktas och mitt hjärta slår, när ifrigt forskande och rörd med dem jag går i slott, af trolska syner byggdt, och lyss till höga tankars flykt. Spörj dem, om hopp har lyst i mina drag, som ej förbands med svärmeri, att du skall lösa världen fri ur träldomens och mörkrets famn och bringa oss allt ljuft, som ej har namn!

Mot aftonen blir dagen mera blid och allvarsam; det är en harmoni i allt vi se, när sommarn är förbi, en klarblå glans i skyn, en höstens frid, som icke hörts och setts och känts i sommartid. Så låt den kraft, som djup och rik, naturens egen sanning lik, steg ned i mig som ung, med åren bli en fridens stilla kraft i mig, som dyrkar dig och som af dig, du ljusa ande, lärt och lär i att sky mig själf och älska allt, som är!

Gustaf Fröding.