Ord och Bild: 1892

litteratur.

Smärre skrifter af Christian Cavallin och Albert Lysander. Stockholm. P. A. Norstedt & Söner.

Försedd med en biografisk inledning af professor Weibull i Lund föreligger en samling skrifter af de båda nyligen aflidne professorerna vid samma universitet Lysander och Cavallin, ägnad att väcka bildade läsares intresse och uppmärksamhet. I alldeles särskildt hög grad gäller detta de uppsatser af Lysander, som där finnas omtryckta. Medan Cavallius där ingående stycken, af hvilka en god och klar men en smula färglös jämförelse mellan Runebergs Kungarne på Salamis och Sofokles' tragedier är den viktigaste, torde förefalla en större allmänhet litet torra och lärda, röja Lysanders en idé-

Ort/ och bild, i:a årg.

rikedom, en angenäm framställningsförmåga och en originalitet i uppfattningen, som göra dem till i bästa mening populär lektyr. Samma egenskaper präglade ju också som bekant de arbeten, genom hvilka Lysander förvärfvade sig ett rum bland våra mera framstående litteraturhistoriska skriftställare. Hans bok öfver Göthes Faust, som ju rönt ett ampelt erkännande af en sådan Faustkännare som Viktor Rydberg, är märklig som kanske det enda utförligare bidrag till Fausttolk-ningens historia, som vår litteratur äger. Men framför allt har Lysander fäst sitt namn vid den omsorgsfulla upplaga af Almqvist, som han utgifvit, och den både sakrika och skarpsinniga lefnadsteckning, han till den fogat öfver Törnrosens boks författare, — arbeten, som väl alltid skola blifva grundläggande för ett närmare studium af vår nyromantiks mest geniale och mest svårtydde skald.

Till dessa verk sluter sig värdigt hela den långa följd af uppsatser, skrifna under åren 1851—1882, hvilka hans son, med. kand. Sven Lysander, här samlat, dels genomförda, allt igenom mogna studier, men äfven tillfällighetsskrifter, tal och föredrag, som understundom röja den ojämnhet i behandlingen och den flyktighet i utarbetandet, som dylika skrifter sällan helt undgå. Allt att dömas efter sin art, men allt också vittnande om författarens mångsidiga begåfning, vidsträckta bildning och verkliga skriftställartalang.

Det, som först slår läsaren, är ämnenas i så hög grad skiftande art. Här finnas uppsatser i etnografi och folklore, såsom skissen öfver Zigenarne och den roliga studien öfver sagan om »Gråkappan», betraktelser öfver religionshistoria och religionsfilosofi med anledning af Max Miillers kända verk, myttolkning öfver Eros-sägnerna, historiska minnestal och arkeologiska uppsatser om Det underjordiska Rom. Lejonparten i samlingen utgöres dock af litteraturhistoriska studier. Men äfven dessa röja i sin tur något ovanligt mångsidigt och spridt i författarens lynne, liksom en ovanlig omfattning i hans beläsenhet. Alla litteraturer från den klassiska, för hvilken han ju var taleman vid Lunds universitet, till den isländska, alla diktarter från den mest raffinerade konstlyrik som Shelleys till den enkla folkvisan hade han skänkt sitt begrundande och sitt