Ord och Bild: 1892

364

på en gång, tvätta sig på en gång, lägga sig på en gång och stiga upp på en gång. Ack, allt hade man möjligen kunnat lida och underkasta sig, men frånvaron af det fria kaffedrickandet och den oerhörda snyggheten — aldrig! — Förr, i den gamla goda fattiggården, fick man koka sitt eget kaffe i sin egen gamla kaffepanna när som helst och hvar som helst, men här — köket var i andra änden af gården — hvad skulle man göra? Gä dit den, som riskerade det! »Ordning ska' det vara», hette det där, och så fick man gå igen samma väg man kommit men utan kafife. — Ack, lifvet förlorade sin enda krydda — kaffet — och sitt enda behag — friheten. Och hvad arbete och stök, hvad år och mödor, sjukdom och plåga, tyfus, koppor, lunginflammation och hvad de allt heta, dessa människosläktets plågoris och befriare, icke fått bukt med, det fick ordningen. När lifvet icke mer bar något behag, har det äfven mistat en stor del af sin motståndskraft. Stukade af det myckna nya, af snyggheten och ordningen, lade sig de en gång så uthålliga och sega gamla på sitt yttersta och föllo af som lofven om hösten.

Erinring.

Efter Goethe.

och i hjärtat vaknar åter osägbart ett örat begär.

J^var gång rankan åter frodas,

' uti fatet vinet sväller. Hvar gång rosenstjälken blodas, ali min ro försvunnen är.

Hvad jag gör och hvad jag låter, öfver kinden tåren kväller,

Och jag grundar — och jag har det svar, sora hjärtats fråga gäller, ty i slika dagar var det Doris fordom höll mig kär.

Karl Wåhlin.

Och klart var, att af den gamla stammen snart nog ingen enda skulle finnas kvar.

Vår ingeniör hade gripit verket an med ärlig vilja, han hade velat slå ett stort slag för humanitet, för människovärde och människorätt — och han kände, att han icke lyckats. Han hade lärt sig, att hvarje lidande är individuellt, enhvar måste själf tömma sin smärtas kalk. Olyckan beror mindre af yttre omständigheter än af inre själstillstånd. Förnöjsamhet, om ock i ett fattighus, är lycka. Han kände, huru litet man i det hela kan göra för hvarandra, att man endast varsamt får gripa in i sina medmänniskors angelägenheter, äfven då de synas mest hårresande. Han kände en isande fläkt af seklets pessimism ila genom sin friska ungdomliga själ.

Men nej, det kunde icke vara så, det kunde aldrig i lifvet vara rätt! Och så gjorde han upp sin kalkyl ä nyo, räknade och beräknade, kalkylen slog in — de fattiga lefde bättre, bodde bättre, åto bättre, voro bättre klädda, det var det problem, han skulle lösa, och han hade gjort det.