Ord och Bild: 1892

Ett problem.

Af Ja c. Ahrenberg.

jTngeniörer äro fasliga människor. Ingenting är för dem absolut, intet hållbart i längden. En magister, en teolog, en jurist, den ringaste tjänsteman i det obetydligaste verk har något, som han blindt tror på i sitt yrke, vore det också endast ett tjänstereglemente, har med andra ord en auktoritet, men en ingeniör, han är oberäknelig. I går människokraft, i dag hästkraft, i morgon ånga, så elektricitet, Imatras svall, oceanens vågor, solens värme — han byter om system, som himmeln byter färg. Ingenting slås hos honom fast för decennier, än mindre sekler; han pröfvar allt, försöker ständigt! Just därför att något är bra, vunnit anseende, förtroende, fotfäste hos allmänheten, försöker han att göra det bättre.

En sådan där auktoritetslös ingeniör hade nu, Gud vet genom hvilken nyck, af ödet blifvit väld till ordförande för fattigvården i staden V. Han kunde naturligtvis icke låta det bli vid det gamla med den inrättningen heller, den skulle stöpas om fullständigt. Inom mindre än en vecka trummade han ihop inspektören för fattigvården, ekonomen, föreståndaren och en rådman, och där blef syn i fattighuset med ty åtföljande protokoll, inlagor, kartor och papper, men märk — inga reservationer!

Fattighuset i V. låg långt borta vid en af stadens tullar, det behöfde sannerligen ingen skylt, det var de fattigas hus, det såg erbarmligt ut. Skeft och vindt, stod det i sned linie mot gatan och reste sitt brutna trätak och sina trasiga skorstenar mot skyn. Dess ömklighet stack än mera fram, tack vare den rosenröda färg, med hvilken någon snillrik arkitekt låtit anstryka den gamla kåken. När man genom den rankiga

porten kom ned till den lågt belägna gården, visade det sig, att det mot gatan en våning höga huset här klifvit upp på ett högt af rullstenar illa samman-hopadt fundament. Från den med nässlor bevuxna gården ledde en bred och öppen trätrappa upp till förstugan. Föreståndaren och kosthållaren stodo bugande upprörda och oroliga där uppe på trappan, när syningsmännen stego upp för de knarrande stegen. Golfvet i förstugan var betäckt med granris. Granris i rum, som om julen doftar så friskt och minner om julfröjd och festliga samkväm men eljest alltid har med sig en lukt af sjukdom, död och begrafning. Först inspekterades den manliga afdelningen. Allt var så inspektionsmässigt, som under för handen varande omständigheter var möjligt, icke ens skurlukten saknades. I ett stort, snarare hett än varmt rum dels sutto, dels halflågo ett dussin gubbar. I ett hörn satt en idiot, hopkrupen som en björn i sitt ide, i ett annat en dåre fastbunden vid ett bastant rep om sex à åtta fots längd. Rakade, med utgräfda kind- och framtänder, som läto käkpartiet vissna och sjunka samman och gjorde af munnen ett svart hål i anletet, sutto gubbarne i rad på sina sängar, medan några andligen eller kroppsligen paralyserade yngre karlar vid inspektörernas ankomst stego upp och gjorde en rörelse, som skulle tagas för en bugning. Utom det tunga flåsandet hos en af astma lidande gubbe härskade en pinsam tystnad i rummet. Om den absoluta friden skall sökas upp någonstädes på vår jord, så finns den i fattighusets manliga afdelning. Här var allt hopp förintadt och med hoppet alla strider. Dessa människors lefnads-mål var dagens mål, deras drömmars