Ord och Bild: 1892

förutan man icke duger att lefva, skimrar henne till mötes ur hennes egen varelse. De där andra, de, som kunna se något annat än sig själfva, de finna icke döden vara den allting afbrytande, den stora, eviga makten. De lefva allaredan upp på nytt i sitt osjälf-viska, anspråkslösa dagsarbete, som skall möjligen något jämna vägen, till andras gagn,1 — — »medan däremot jag! — jag!--»

I nästa ögonblick har skottet afbrutit den ofullständiga tankegången.

Men emedan denna dödsmärkta tankegång funnits där — och med för henne själf så afgörande följder —, så är Hedda Gablers slut tragiskt, trots valslöpningarna nyss där inne på pianot, trots de gäckande afskeds-hälsningarna till »tante Julle» m. m. — och trots allt detta förutskickade tal om en »död i skönhed», hvilket kastar ett så ohjälpligt löje öfver hennes lefnad.

Robinson.

Den sociala frågan i den moderna litteraturen.

Det är ju alldeles naturligt och i sin ordning, att den moderna litteraturen, som satt sig före att efter den shakespeareska anvisningen »hålla fram likasom en spegel för naturen, att visa dygden dess egna anletsdrag, lasten dess egen afbild och det nu lefvande släktet, som är samtidens kropp, ett troget aftryck af dess gestalt» — det är föga underligt, att den moderna litteraturen upptager de sociala frågorna till behandling. Ty arbetarfrågan är otvifvelaktigt det dominerande draget i tidens anlete, och alla de öfriga reformfrågorna på dagordningen äro bagateller i jämförelse med det stora spörsmålet: hur skall förhållandet mellan kapital och arbete, mellan arbete och arbetsgifvare ordnas till samhällets bestånd och förkofran?

Men en smula besynnerligt är det onekligen att se den förkärlek, hvarmed den moderna vetenskapen och den moderna diktningens enas att behandla det nittonde århundradets sista stora hufvudfråga i statsromanens gammalmodiga form.

Statsromanen har alltid varit en omtyckt agitationsform för det idealistiska samhälls-förbättrarenit, som tror på nya himlar och en ny jord. Ända in i vårt eget århundrade har statsromanen i regeln varit kommunistisk. Så var redan Platos »Stat», så ännu mer Thomas Morus' »Utopia»; kommunistiska voro

1 Se tant Julies afsikt att taga en ny sjukling till sig efter systerns död. Se Tesmans och fru Elvsteds sysslande med Lövborgs manuskript.

alla de mångfaldiga efterbildningar dessa båda mest berömda statsromaner — uttryck, den ena för den högsta antika filosofiens, den andra för den unga protestantismens politiskt-sociala ideal — erhöllo under 16-och 1700-talen; markeradt kommunistisk var också vårt eget århundrades kanske mest bemärkta statsroman: Cabets »Voyage en Icarie», som utkom 1840.

Pariskommunens försök att realisera kommunismens idé, att göra statsromanernas utopiska ideal till en verklighet slutade med en blodig katastrof, som tyckes för en tid bortåt ha betagit idealistiska drömmare lusten att dikta om det nya samhällsskick, där jämlikhetens fullständiga genomförande skall göra alla fullständigt lyckliga. Kommunismen har fått vika platsen för socialismen. Men äfven socialismen är tillräckligt utopisk, dess slutmål är tillräckligt dunkelt och obestämbart för att lämpligast behandlas med tillhjelp af den diktande fantasien.

Den moderna socialismens mest bekanta statsroman är Bellamys, äfven på svenska öfversatta bok »En återblick år 2,000». De flesta torde ha gjort bekantskap med detta märkliga arbete, som skildrar det socialistiska paradis, där alla människor ha blifvit goda, där penningen ej längre är den största makten i samfundet och där fattigdomen och brottet försvunnit. Utgångspunkten är den rousseauska: människonaturen är i grund och botten god; det behöfves endast, att man upphäfver de yttre inflytelser, som nu fördärfva och missrikta den, och de goda medfödda impulserna skola få öfverhand samt skapa lycka och välsignelse rundt omkring sig. Det nuvarande samhället är det ondas rot; ryck upp den — och dygden och lyckan skola blomstra.

Äfven de, som allra kraftigast känna sig ryckta med af den brinnande tro och skapande fantasikraft, hvarmed Bellamy ger lif och färg åt sin nya värld, nödgas dock medge, att det finnes en betänklig lucka i hans framställning. Han har aldrig visat oss, hur den stora förändring i samhällsförhållandena, öfver hvars verkningar han låter oss häpna, gått till. Denna svaghet i bevisföringen har Bellamy för öfrigt gemensam med alla de socialistiska skriftställarne, som just i den punkten utföra den taskspelarkonst, med hvars tillhjälp de sedan förvända synen på lättroget folk. Ingen kan gärna förneka det inträngande skarpsinne, hvarmed socialismens hufvudmän ha blottat bristerna i det nuvarande samhället. Om socialismen i närvarande stund är en makt, som man måste räkna med, så är denna dess ställning utan