Ord och Bild: 1892

När bladen falla. Af Helena Nyblom. ———

Det var en underlig gammal allé.

Allting växte där om hvartannat, gammalt och ungt, lätt och tungt.

Träden stodo egentligen alltför nära hvarandra, och för att nå ljuset hade alla skjutit högt i vädret och fingo först högt uppe plats att breda sina kronor i solljuset.

När man såg upp, mötte ens ögon ett virrvarr af alla slags blad. Askarna bredde sina fina solfjädersblad i stora buketter, popplarnas löf darrade i täta klungor, ekarna tecknade de taggade bladen mot den ljusa luften, och lönnarna fyllde i med sina stora, täta löfmassor. På ett ställe stod en hel grupp lindar, med stammar så raka och svarfvade som kandelabrar i en kyrka, och bredvid dem sträckte en gammal ek sina starka rötter upp öfver jorden, klädda med sammetsgrön mossa, som den dyrbaraste bönpall.

Under de höga stammarna hade en massa mindre träd och buskar krupit ihop för att se hvad som försiggick i denna vördnadsvärda gamla allé. Hasselbuskarna spände ut kvistarna i runda bågar, som om de skulle hålla en brud-päll, häggarna hängde som girlander, och där emellan stodo asparna och darrade, och en och annan liten gran såg mörk och obeveklig ut.

På båda sidor om alléen bredde sig ängarna, också fulla af träd och buskar, och nu, när förmiddagssolen bröt sig in genom ali denna rikedom, var där ett färgspel och en glans, som inga mänsk-liga ögon kunde förstå att uppfatta eller genomtränga.

Fullkomligt stilla var det också där inne.

Icke ett ljud hördes, och ali denna härlighet stod nu färdig att dö.

Ännu hade det blott varit ett par frostnätter, så att intet löf var alldeles visset, men askarnas ljusa grönska hade redan antagit den bleka, gula nyans, som är det första tecknet på förgängelsen, och här och där voro lönnarna färgade med plötsliga, brännande röda fläckar, som om de blifvit bestänkta med blod. Det var efter dödsängelns svärd, som denna natt hade gått under stjärnorna genom parken och märkt de träd, som först skulle vissna.

Ett litet aspträd var redan dömdt. Det stod flammande rödt från hufvud till fot och skakade och darrade, som om det visste, att dess sista stund var kommen. Men många träd voro ännu gröna. Lindarna sträckte sina grenar sä långt ut mot den ljusa luften, som om de riktigt till sista ögonblicket i ostörd ro ville hänge sig till luftens och ljusets glädje, och ekarna hade blott den svaga bronsfärg, som det passar sådana monumentala träd att antaga. Men icke ett blad rörde sig, med undantag af den lilla aspen, som stod och skälfde, och skuggorna föllo blå och violetta på den solbelysta jorden i alléen.

Nere från den yttersta änden — den som ledde mot sjön — kom en dam gående. Hon var alldeles svartklädd, och det korta släpet på hennes svarta klädning sopade sakta med sig de nedfallna bladen. De blefvo liksom lefvande och hvirflade med ett rasslande ljud öfver vecken på hennes klädning, då hon gick förbi.

Hon var barhufvad och gick med sänkt hufvud och tänkte.