Ord och Bild: 1892

— 373 —

tre månader arbetarens lif. Han arbetade tillsamman med den öfriga personalen elfva timmar om dagen, åt och drack till samman med de andra arbetarne, lefde med dem såsom deras jämlike, tillbragte kvällarna i deras sällskap och deltog i deras förlustelser om söndagen. Det är erfarenheterna från denna tid, som offentliggjorts i »Tre månader som fabriksarbetare», hvilket arbete i Tyskland väckt ett ofantligt uppseende samt varmt erkännande både från arbetare och regering.

Paul Göhre gör gällande den uppfattningen, att arbetarfrågan icke är ensamt, knappt i första rummet en mat- och aflönings-fråga, utan att den framför allt är en bildningsfråga och en religiös fråga. Trots alla olikheter mellan svenska och tyska förhållanden är Göhres studie af det allra största intresse för den svenske läsare, som bekymrar sig om den sociala frågan, och bokens framställningssätt är lifligt och fängslande.

Otto v. Zweigbergk.

J.-K. Huysmans och hans senaste bok Lh-Bas.

Den skriftställare, hvars namn inleder denna artikel, står icke som typ för någon viss riktning i litteraturen, ännu mindre som chef för en skola. Hans ställning är i det hela tämligen isolerad. Man kan träffa hängifna beundrare af hans författarskap äfven i aflägsna vrår af civilisationen; det oaktadt är hans publik icke i kontinental mening stor. Hans lärdom i förening med hans excentricitet håller massan af läsare på afstånd. Han är minst af allt någon »peintre des pauvres gens et des grands ciels»; han är, om man så vill, en kammarlärd och en kammarbelletrist, men som sådan är han egendomlig, retande och deliciös.

Namnet J.-K. Huysmans leder i första hand tanken på hans hufvudverk A rebours, det kanske betydligaste, säkert det mest centrala och det intimast personliga af hans arbeten.

Man skulle kunna kalla denna bok en smakkodex för nevropater. Den är en roman; men det är hvarken stämningsvirtuositeten eller karaktersstudiet, som drar det starkaste intresset, och det är naturligtvis ännu mindre »tråden». Det är författaren själf som intresserar, då han genom bokens hufvudperson utvecklar sin exotiska, sin ofta nyckfulla, alltid starkt personliga smak: i tankar och kläder, i blommor, mat, religion, musik — allt. Har; är skönhetsdyrkare i hvarje fiber: man ser det kanhända klarast af hans smärt-

samma intensitet i skildringen af det motbjudande. Han är sällan, dock någon gång banal. Han förklarar sig öppet vara »des-intéressé de l'existence contemporaine», och han afskyr hjärtligt den generation, som klistrar upp »vive Boulanger» på murarna af Notre-Darne. Han respekterar det moderna Frankrikes andlige fader Balzac, men han älskar honom icke: Baudelaire är mästaren, hvars färger han bär.

Hans grande haine är »la bourgeoisie de l'åme». Hans Des Esseintes — huvudpersonen i A rebours — är etiskt indifferent: då han efter en stormig ungdom bestämmer sig för att ägna resten af sitt lif åt en klosterlik tillvaro i en aflägsen landsort, är det icke världens ondska han vill fly; det är världens dumhet. Det fula, det dumma, det andligt pöbelaktiga plågar honom med en intensitet, som nästan står på öfvergång till fysisk smärta: han känner sig formligen illamående, då han på en småstadsgata möter »dés gens portant, ainsi que des saints-sacrements, des tetes de magistrats et de militaires».

Emellertid är Huysmans i »A rebours», liksom i det mesta af hvad han skrifvit, mera af en subtil konstkännare än af en rik konstnär; en djup och skarpsinnig analytiker snarare än en stor belletrist. Det kritiska elementet i hans talang dominerar den och gör den till hälften steril. Hans människokännedom, af hvilken han för öfrigt själf icke synes vilja göra stor affär, gör intryck af att vara ur andra hand, att vara framreflekterad ur de konstverk, som gripit honom mest. Hvad han i fråga om andras konst värderar så högt, »une scène de la vie réelle, lestement de-pëchée par un artiste»,' lyckas det honom endast sällan att åstadkomma själf; och det är betecknande för arten af hans talang, att ett af de mest glänsande partierna i A rebours utgöres af några mästerligt och med brinnande hänförelse skrifna sidor om en Salomé af hans favoritkonstnär Gustave Moreau. -— Dessutom, hans lärdom och hans bisarreri kunna stundom trötta: man är ju icke alltid mottaglig för fina och djupa, analyser af latinska dekadenter, som man aldrig kommer att läsa, eller för något godtyckliga symboliska paralleller mellan spritdrycker och musik (man påminner sig från A rebours den »orgel» af likörflaskor, som Des Esseintes konstruerar i sin cell).

Allt detta hindrar icke, att Huysmans, särskildt hvad beträffar vissa partier i hans senaste bok, väl förtjänar det omdöme han

1 L'art möderne, 1883.