Ord och Bild: 1892

i den ryska litteraturhistorien, hvilka för närvarande ej hafva god klang i Ryssland men som en gång skola få en lysande upprättelse.

Moskva, sept. 1892.

Alfred Jensen.

Om reformatorn grefve Leo Tolstoj.

— — — — — — — — — Reformatorn Tolstoj är i ganska märkliga hänseenden en annan än verklighetsdiktaren Tolstoj. Om denne epokgörande berättare, den hans landsmän och ett fåtal utländingar ju hade fullständigt lärt känna redan för en femton år sedan, visste i allmänhet vi svenskar ingenting förrän efter hans öfvergång till det omedelbara världsförbättrarkallet. Öfversättningar utkomma här hemma så sent, och vanligen då i sådan oordning, att allmänheten för hvarje gång står helt oviss om till hvilket skede af en författares utvecklingsgång den ena eller andra öfversatta boken hör. Detta föranleder mig att här i korthet nämna, att »Från mina barndoms- och ynglingaår», »Min ungdom», »Furst Nechljudov», »Kosackerna», »Från Kaukasus», »Skildringar från Sevastopols belägring», »Bilder ur ryska samhällslifvet», »Katja», »För barnen», »Krig och fred» samt »Anna Karénina», alla voro skrifna och i Ryssland utkomna före 1877 års utgång, eller innan deras författare kommit in på sina exklusivt religiösa sträfvanden. Från det nya skedet åter förskrifva sig: »Bekännelser», »Hvari min tro består», »Anden af Kristi lära», »Hvad är att göra?», »Lif och död», »Döden», allmoge-legenderna, bondtragedien »Mörkrets makt», lustspelet »Upplysningens frukter», mördarmonologen »Kreutzersonaten», omvändelsehistorien »Pamfilus och Julius» samt Tolstojs nu senast beryktade utlåtanden om adiafora: traktaten mot bruk af tobak, af alkohol, apologien för fastandet, för vegetarianismen m. m.

Låt oss noga syna vissa i detta senare program upptagna grundsanningar.

Det lär nog falla sig mer än svårt att motbevisa den praktiskt så omutlige, mot sig själf så stränge, religiöse radikalen, när han t. ex. angifver som palladium för all kristlig etik maningen ur bergspredikan: »I skolen icke emotstå den, som är ond; utan om någon slår dig på det högra kindbenet, så vänd honom ock det andra till; och om någon vill gå till rätta med dig och taga din lifklädnad ifrån dig, så låt honom få manteln med; och om någon tvingar dig en mil, så gå två med honom!»

Men utan förbehåll tillämpadt på hela stora samhällslagers utvecklingsarbete, komme detta bud att slå med förlamning och stumhet en af de oumbärliga agenserna för rättrådighetens och ändamålsenlighetens fortkomst i våra offentliga ärenden: oppositionen. Framför allt inom kolossen Ryssland har ju under ett halft årtusen stumheten, lamheten, resignationen, oansvarighetskänslan hållit nationens olycka i stadig tillväxt. Ja; ty det gifves öfver hufvud icke ett etiskt eller religiöst sanningsuttryck på mänskligt språk, så högt, så sublimt, att det ej vid en absolutistisk tillämpning — rent ut taladt — slår om i osanning.

Kriminalromanen Kreutzersonaten är ett för hvarje lifaktigt människohjärta sönderslitande skri mot könsförhållandenas afvigsidor. Men hela efterskriftens paradoxala yrkande på endast broder- och systerskap mellan en ung man och en ung kvinna antyder sannerligen icke något slags lösning af det invecklade problemet.

Personligt och dagligt utöfvande — åtminstone för en stund — af något verkligt kroppsarbete (»i ditt anletes svett») tillfredsställer tvifvelsutan ett sant, omedelbart mänskligt behof och ett sådant, som länge nog legat i vanhäfd hos de flesta människor inom Europas och Amerikas s. k. bildade klasser, liksom själsarbete bland de obildade. Arbetets fördelning har under flera på hvarandra följande mansåldrar onekligen bragts upp ända till sjuklig öfverdrift. Ingen jämvikt förefinnes nu öfver hufvud hos individen mellan hans yttre och inre verksamhet, utan somliga slita ut hjärnans energi, somliga musklernas.

Men allt detta är icke detsamma, som att helst enhvar borde vara bonde eller att tankeverksamhet är den mindre nödiga, är den öfverförfinade, konstlade, och däremot mekaniskt kroppslig verksamhet den obetingadt rätta, den enda till allas gagn ledande mänskliga gärning. Som en sådan omtalar emellertid Tolstoj den dag efter dag numera i sina skrifter och samtal. Näppeligen är det alltjämt denna ena sida af frågan, som läsaren och som särskildt den tanklöse ryske landtarbetaren behöfver få sig till lifs. Det skulle ju kunna med skäl invändas, att denne från sin store välgörare borde haft att vänta sig äfven uppmaningar af helt annat slag, såsom