Ord och Bild: 1892

KONST. F. L. von Dardel.
Porträttmedaljong af Adolf Lindberg.
I Nationalmuseum.
Fotografi af Fotografiska aktiebolaget. Fritz Ludvig von Dardel.

Bland gamla papper i konstakademiens arkiv finnas några blad, på hvilka akademiens dåvarande ständige sekreterare, intendenten Per Axel Nyström, nedskrifvit sina tankar rörande akademiens framlidna och dåvarande styresmän. Att Nyström var en barsk herre märkes lätt på omdömena, hvilka därför ej heller böra tagas alldeles efter orden, så mycket mera som de i allmänhet bära alltför tydliga spår af dåligt lynne. Han börjar med Karl Fredrik Fredenheim, som efter friherre Adelcrantz intog öfverintendentsplatsen och de därmed förenadeämbetena,præses-skapeti Kungl, målar- och bildhuggar-akademien samt chefskapet öfver Kungl, museum. Efter att hafva berömt Fredenheims anordningar i museum »såsom varande enda goda frukten af ett ihärdigt, om äfven understundom i fjäsk och småaktighet urartande nit», tillägger han, att i akademien tillställde han mycket krångel och var illa ansedd åtminstone hos de förnämligare konstnärerna, hvilket utvisar brist på takt och chefsegenskaper. Hans tillförordnade efterträdare vice præses Piper säges hafva varit lika obetydlig som människa och konstnär men ändå bråksam, inskränkt och

envis samt på sitt sätt förnäm och härsklysten. Så kom Edelcrantz år 1805. Han var »från Finland, Åbo-magister och docens, snille, lärd, poet, hofman, en af de aderton, direktör vid Kungl, teatern, statsekonom, mekanikus och Gud vete allt hvad — men konstnär eller ens konstamatör icke det ringaste. Han fick sysslan för att gynnas med en löneinkomst och hade hvarken kunskap, smak eller hjärta för hvad till densamma egentligen hörde.» Till hans efterträdare nämndes kammarherren Fredrik Samuel Silverstolpe, Om man, heter det, med ljus och lykta velat leta efter en, som för denna befattning varit mest oduglig, hade man svårligen kunnat bättre vinna sitt mål. Han saknade visserligen icke bildning och icke heller ett visst ordningssinne, men han var en ohjälplig, styf och högfärdig pedant utan kärlek för konsten och dess idkare, så vida de icke lade sig honom till fota, således en beskyddare för allt hvad inom konstnärskåren var sämst, och en rå illviljare för hela resten. Om hans efterträdare öfverste Blom yttrar Nyström, att han i allt, hvad allmänna ärenden heter, var den personifierade oredan och hufvudlösheten. Däremot kallar han den efter honom år 1S44 utnämnde öfverintendenten M. G. Anckarsvärd en man af annat gry. Till sin karakter god, redbar och rättskaffens, medförde Anckarsvärd, heter det, från sin hof-tjänstgöring ett bildadt och förbindligt väsen samt från militärståndet ordningssinne, punktlighet och energi. Den därpå följande öfverintendenten, öfverste Gustaf Söderberg, får den orlofssedeln, att hans många onekligen goda egenskaper neutraliserades af de öfvervägande svagheterna, och att hans duglighet som chef reducerades till noll, ehuru ordningssinne och en viss passiv välvilja mot underordnade icke kan frånkännas honom; hvarefter den stränge sekreteraren fortsätter, tydligen vid bättre humör med tanke på den nyutnämnde öfverintendenten:

»Hans efterträdare var Fritz von Dardel, öfverstelöjtnant vid Svea garde, adjutant och kammarherre hos konung Karl XV och hedersledamot af akademien. Såsorn Söderberg i mångt och mycket var en representant för konung Oskar och den allmänna karakteren af hans interiör, så är Dardel en dylik af konung Karl XV. En viss öfverårig ungdomlighet synes vara hans fel, som dock med åren och den nya verksamheten torde bortgå. Äfven han är en bildad konstnär