Ord och Bild: 1892

kommer dit — och finner, att något parti med en fast organisation icke existerar. Men medan hon så godt sig göra låter fördrifver tiden med studier, finner hon slutligen det tillfälle att bringa »saken» ett personligt offer, som hon så högt åstundade. Regeringen har börjat en rättegång mot en del, som det tyckes jämförelsevis oskyldiga, politiska svärmare; den mest komprometterade af dem dömes till 20 års fängelse i den graf, hvari politiska förbrytare alltid pläga begrafvas och från hvilken de aldrig uppstå till lifvet: fästningen Schlüsselburg. Det finns ett enda medel att rädda honom, d. v. s. få hans straff förmildradt till straffarbete i Sibirien. Vera har relationer; och hon lyckas utverka förmildringen. Men priset var dyrt: först måste hon själf inför den höge beskyddare, som i sin ungdom älskat hennes mor, låtsa sig ha kastat sin kvinnliga ära öfver bord; och sedan måste hon låta viga sig vid förbrytaren, hvarpå hon själfmant följer honom till Sibirien. —

Det finnes i denna berättelse scener och skildringar utförda med en beundransvärd kraft. Man lefver med i lifvet på den ryska herregården, man lefver med i Veras korta sällhetsdröm, man ser våren komma och björkdungen grönska i nejden kring Borki, och man ser solen gå upp den morgon, då den man, som Vera älskar, föres bort i tarantassen mellan två ljusblå gendarmer.

»Himmeln glittrade, som om solen smält där uppe i den blå etern och flödat ut öfver hela himlahvalfvet. Högt, högt uppe syntes en liten svart, sväfvande punkt, som fyllde luften med sin mäktiga, jublande kärlekssång.» —

Förutom denna längre berättelse innehåller boken åtskilliga smärre skildringar och artiklar — valda med stor urskillning af utgif-varinnan, Ellen Key — alla mycket karakteristiska för sin författarinna, alla bidragande till att stadfästa det djupa och starka intrycket af hennes mångsidighet och begåfning.

Och när man läst denna bok samtidigt med hertiginnan Cajanellos lefnadsskildring af dess författarinna, skall man länge bevara i sitt minne bilden af en kvinna, ursprungligen lika rikt begåfvad på hjärtats som på hufvudets vägnar, men som därigenom, att det intellektuella elementet alltför ensidigt utbildades, i ungdomen tvingades in på en väg, som icke var lyckans; ty medan hufvudet vann ära och framgång, hungrade

hjärtat alltjämt. Detta hjärta, hvars uppfostran blifvit sorgligt försummad, hade vuxit upp till en liten vildinna, i hvars ådror det mörka zigenarblodet brann. Det fordrade så mycket, detta hjärta — så mycket, som tillvaron aldrig ger. Det hade aldrig fått lära sig att underordna sina önskningar, att rätta sitt kraf efter lifvets möjligheter; det hade kanske icke heller fått lära sig att taga vara på allt, hvad lifvet gaf. Och så stod hon då slutligen tomhändt, denna kvinna, på hvilken lifvet slösat sina rikaste håfvor: utmärkelse, framgångar, ära, allt det, som för henne endast tycktes vara skal kring en kärna, som hon aldrig nådde.

Det var detta, som Jonas Lie förstod och som han tolkade i sitt vackra tal vid en fest för två svenska kvinnor i hans gästfria hem i Paris: denna berömda kvinnliga vetenskapsman, som nyligen vunnit sin stora triumf — hon var i själ och hjärta ännu den lilla Tanja Rajevsky, barnet med de stora ömhets-trängtande ögonen och de utsträckta, tomma händerna. Hvad sökte hon med dessa utsträckta händer? En apelsin. Någonting belt vanligt och alldagligt, någonting som lifvet skänker så mången annan kvinna, mindre värd att äga det än hon.

Af denna hjärtats lidelsefulla längtan föddes de sorgens skuggor, hvilka under de sista åren bredde sig ut öfver Sonja Kova-levskys lif. Hur vemodigt klingar detta icke fram ur hennes lyckönskningsbref till hertiginnan Cajanello, när lion vunnit det, som Sonja Kovalevsky mer än allt annat åtrådde: ett helt och rikt och varmt lifsförhållande. »Heureuse fille du soleil, que tu es!» Det ligger ett helt poem af längtan och vemod i dessa få ord. —

Hon hade rätt. Den väninna, till hvilken hon ställde orden, var ett söndagsbarn, valen af dem, som gudarne älska; därför dog hon i lyckans fullaste blomstring, medan ännu ali sommarens fägring spred glans öfver hennes lif.

Sonja Kovalevsky hade en gång önskat sig en ringare lyckans gåfva, den att få dö i den stund, då lidandet tycktes henne ha nått en sådan höjd, att det öfvergick mänskliga krafter att bära det. Men icke ens denna lott blef henne beskärd.

Hon dog i dagbräckningen, kanske just i den stund, då solen gick upp — solen, som skulle ha mognat lyckans gyllene frukt.

Axel Lundegård.