Ord och Bild: 1892

och räddad af den man, hvars dotter han dragit med sig på villovägarna. General Kru-kovsky säges nämligen ha haft vissa förbindelser med Thiers, tack vare hvilka han såg sig i stånd att utverka — icke en benådning för den dödsdömde kommunarden utan en frigifning eller rättare sagdt: en tillåtelse att rymma. — Och så drog då den gamle ryske generalen hem till sitt land igen, där familjen — de två egendomliga svärsönerna inberäknade — snart församlades på fädernegodset Palibino.

Men det idylliska lugnet afbröts snart genom faderns död; och detta slag träffade Sonja Kovalevsky hårdt. Det kom öfver henne en intensiv förnimmelse af ensamhet, hjärtats röst gjorde sig gällande med allt större styrka, »hennes längtan efter ömhet tog öfverhand, och så invigde hon sig själf i ali tysthet, i det stilla sorgehuset, till sin mans verkliga maka».

Med mycken finhet och mycket förstående skildrar hertiginnan Cajanello, inom den trånga ramen af några få sidor, de år, som nu följde och hvilkas resultat blef, att Sonja Kovalevsky lämnade sitt hem i Moskva för att på egen hand skapa en framtid åt sig och sin lilla dotter.

Det blef i Sverige, som hon kom att skapa sig denna framtid. Det var i vårt fosterland, som hon fann den verksamhet, hon åtrådde. Den man, som äran härför i främsta rummet tillkommer, är professorn vid Stockholms högskola Gösta Mittag-LefHer. Det var han, som genom sina ansträngningar och sin energi genomdref, att Stockholms högskola hedrade Sonja Kovalevsky med en kallelse till professor — och genom denna kallelse hedrade sig själf.

I professor Mittag-Lefflers hem var det också, som Sonja Kovalevsky för första gången träffade den svenska författarinna, som nu, i föreliggande arbete, strax innan hon själf gick bort, uppfyllt det löfte hon gifvit sin väninna: att skrifva hennes lifs historia.

Skildringen af detta första sammanträffande, af Sonja Kovalevskys första intryck af Stockholm och hur hennes öde där så småningom gestaltade sig, under Växlatide stämningar, under samarbete och samlif; om hur det stora parallell dramat, Kampen f ör lyckan, som de båda utarbetade gemensamt, så småningom blef nästam symboliskt för de båda författarinnornas lif; hur, för att begagna Sonja Kovalevskys egna vemodiga ord, kampen kom på den enas lott och lyckan tillföll den andra odelad; hur den begåfvade främlingen genom Missräkningar och sorger når fram

till en stor triumf för sitt hufvud, följd i spåren af ett lika stort nederlag för hjärtat — allt detta bör läsas i sitt sammanhang; det kan icke refereras. Den- spännande roman, som var Sonja Kovalevskys lif, fick sitt sista korta kapitel i det sjukläger, på hvilket hon nedlades i början af året 1891, strax efter det hon återvändt från sitt feriebesök i utlandet.

***

När man läser Vera Voronzoff, Sonja Kovalevskys samtidigt utgifna, sista litterära arbete, strax efter det man slutat hertiginnan Cajanellos skildring af författarinnans lif, starkes ytterligare det intryck, man redan mottagit, af den andliga rikedom, de stora möjlighets-värden, som med denna begåfvade kvinna myllats ner i jorden.

Vera Voronzoff är en ung rysk adelsdams lefnadshistoria. Hur otrolig denna historia skulle te sig i hvarje annan milieu — här gör den i alla händelser ett intryck af gripande sanning. Vi veta genom snart sagdt dagliga meddelanden i tidningarna, att det knappast finns en handling af själfuppoffring, som icke tycks vara möjlig i detta land, Ryssland — det enda land, där det alltid tycks finnas en ungdom, hänförd af ideella mål och beredd att köpa möjligheten att nå dem för priset af sin personliga lycka.

Vera Voronzoffs lif, som tydligen är en skildring från verkligheten, bekräftar detta. Hon är den yngsta telningen af en rysk grefvesläkt, hvars medlemmar äro berömda för sin skönhet. Tillsammans med två äldre systrar växer hon upp på egendomen Borki

— ett af hennes barndomsminnen, lifligt och intressant skildradt, visar oss verkningarna af det edikt, hvarmed kejsaren upphäfde lifegenskapen i Ryssland. Den unga Vera svärmar i barndomen för att offra sitt lif åt kinesiska hedningars omvändelse; vid mera framskriden ålder blir det henne klart, att hon icke behöfver gå så långt som till Kina för att vinna den martyrkrona, hon eftersträfvar. En af hennes fars närmaste grannar, en godsägare och adelsman vid namn Vasiltsefif, f. d. professor vid polyteknikum i Petersburg, har så småningom öppnat hennes ögon och riktat hennes unga hjärtas rättrådighetskänsla emot det förtryck, hvari Ryssland försmäktat Och då detta förtryck ändtligen gripit med brutal hand in i hennes eget intimaste lif och sköflat hennes lefnads lycka, är hon mogen att sluta sig till den falang af frihetssvärmare, som hon tror existera i Petersburg. Hon