Sida 38
Ill. A. Edelfelt Advent
Det var advent, och lÀngs den hvita, snöbetÀckta slÀtten decembérkvÀlln sitt mörka hölje spÀnt; och timmen kora, dÄ tomtarne och vatten i stall och visthus kröpo fram i lön och skyndade till lek och puts pÄ logen. Men tysta sofvo stugorna i snön, och hvit och tyst kring gÀrdena stod skogen. I mjölkhvit mÄngÄrd, matt och disigt, brann den bleka vintermÄnens runda skifva. LÀngs frusna hjulspÄr frostigt skimmer rann och kornen blÀnkte kallt pÄ fÀltets drifva. Allt lÄg förstummadt tyst. Blott i en vak, halft stelnadt, flodens vatten slog mot isen, och öfver hvita, mÄnbelysta tak drog vinden doft och slamrade i spisen. I stugan alla sofvo djupt och lugnt. Den sjuke gossen lÄg allena vaken med kinden feberröd och bröstet tungt, och armen skalf mot tÀcket tÀrd och naken. Han lÄg och kved och mindes sorgsna ting, om hvilka man i mörkret brukat sprÄka, om barn, som ryckts ur lekkamraters ring, och Àlsklingsdjur, som man ej mer fick rÄka, om dockan, som han en gÄng hÄllit af men, glömd, nu lÄg i skogen öfvergifven, och en förfrusen sparf, som han grÀft graf, sen han den svept i fana sönderrifven, om höstens sagor, som hans mor förtalt, nÀr Àngens vildros sina kronblad miste, och vinterns skrock, som man vid brasan valt, nÀr nyÄrsstormen almens grenar riste. SÄ mindes han. Men stÀds blef natten kvar. Kring lÀgret tungt lÄg mörkrets svarta lager, och snyftande mot kuddens örngottsvar det sjuka barnet lÀngtade mot dager.
Nu dörrn flög upp. In kom en högvÀxt man med smÀrt gestalt, belyst af mÄnens strimma, som klar lÀngs mörka torpardrÀkten rann, och i hans fotspÄr tycktes golfvet glimma. Han till den sjuke gossens fÄllbÀnk gick med lÀtta steg och satte sig pÄ randen af bÀdden, dÀr med trött, förgrÄten blick, det sjuka barnet rÀckte honom handen
