Sida 144
Pärlmusslan. Af Claes Lagergren
— 154 -
på snön i backsluttningarna äro intensivt blå. Solen står högt på himmeln; det är så midt på dagen det kan vara. Träd och buskar äro höljda af gnistrande rimfrost. Så ser en riktigt praktfull vinterdag ut i norden. Skidspår korsa hvarandra öfver snön, de tyckas alla leda bort till den höga, mörka åsen där i bakgrunden, vid hvars fot den röda bondgården ligger bäddad i snö. Röken från skorstenen stiger, blå mot åsen, en stund rätt upp i vädret men ångrar sig, sträcker lättjefullt ut sig, blir till en fin, horisontal strimma, som ligger och vajar sakta i solen.
Gulhvitt (den solbelysta snön), grönblått (himmeln), indigo (skuggorna öfver snön), rödgult (den solbelysta bondgården), mörkt brungrönt och mörkviolett (skuggorna och dagrarna på den skog-
bevuxna åsen) bilda harmonien; det är ett riktigt nordiskt färgackord, starkt och uppfriskande. Thaulow har denna gång icke mildrat något af dess salta, smak.
Thaulow målar också högsommarbilder likasom ljus-ljusgröna vårlandskap eller trista, tunga höststämningar. Alla tider på året ser man honom ute i färd med att eröfra land och rike åt sin konst. Hans höga, bredaxlade jättefigur med det vackra, blonda hufvudet är väl känd och gärna sedd öfverallt i Kristianias grannskap, men hans fina, stämningsfulla konst är känd långt utom landets gränser och gärna sedd, hvar helst den visar sig. I konstens hufvudstad Paris äger den kanske sina varmaste beundrare.
Thaulow hör till de konstnärer, som gjort norden modern i södern.
Pärlmusslan.
'^är musslan lider under skalets hårda yta,
så löser hon, det sägs, de band, som henne fäst vid klippan, där små lefnadsglada vågor flyta, och söker ensligt djup — det djupaste är bäst.
Och där, af intet öga sedd, i smärta danar en pärla — som med andra snart du fäster kallt till prydnad. — Sköna kvinna, ej ditt hjärta anar, att stackars musslan gaf dig i sin pärla allt.
Och så gör mänskohjärtat, när det älskar, lider. I enslig vrå det skapar under tysta strider en värld, som tjusar oss i toner, poesi.
En värld också kanske, som inga tonfall finner, som, evigt outtryckt, förbränner och förbrinner, som ingen prydnad är, som hon går kallt förbi.
Claes Lagergren.
Källa: Project Runeberg ·