Ord och Bild: 1892

Höststämning. Skiss af Alf. Wallander.

Ett parti piket.

En teckning ur lifvet af Mathilda Roos. ———

I min barndom och ungdom var det en hvarje år regelbundet återkommande tilldragelse att, antingen på sommaren eller hösten, fara ner till min morbror, baron von R., och tillbringa några veckor pä hans egendom i Småland.

På den tiden då baronens hustru, min mors syster, ännu lefde och kusinerna voro unga, fördes där nere ett så gladt och angenämt lif, som man kan föra på en stor egendom, där värdfolket älskar att se ungdom omkring sig och där en gammaldags patriarkalisk anda förenar husbondfolk och underlydande till en enda stor familj, som kärleksfullt delar hvarandras sorger och fröjder.

Men tiderna förändrades; min moster dog, och af de fyra barnen kommo två söner ut i världen, och en dotter blef gift i Stockholm. Endast äldsta dottern, Agnes, stannade hos fadern för att vårda honom på hans ålderdom. Svåra ekonomiska bekymmer hade dessutom hemsökt min stackars morbror; den gamla egendomen, det kära fädernehemmet, som under ett par generationer varit i familjens ägo, hade måst säljas, och min morbror och hans dotter bodde nu några mil därifrån på en liten villa tillsammans med två gamla trotjänare, en hushållerska och en betjänt, Jakobsson, som i 40 år tjänstgjort hos familjen och som på fullt allvar ansåg, att

O/ d och bild, i:a årg.

ingen konung eller kejsare i världen skulle varit god nog ät hans fröknar, en åsikt som jag för öfrigt i det närmaste delade.

Under det sista decenniet hade mina årliga besök hos morbror sä småningom upphört; våra vägar hade burit åt olika håll, skilda intressen fyllde vårt lif och aflägsnade oss ifrån hvarandra. Släktskapsbanden underhöllos visserligen genom vänliga nyårs- och födelsedagsbref, men det var också allt; för öfrigt hade vi icke mycket reda på hvarandra.

I somras fick jag emellertid från Agnes ett bref, hvari hon på det innerligaste bad mig att ännu en gång komma och hälsa på dem. »Pappa är gammal och sjuklig», skref hon, »hvem vet, hur långt han har kvar? Han har på sista tiden så mycket talat om dig och uttryckt en önskan att få se dig; kom därför som i forna tider och upplifva oss i vår ensamhet.»

Den vemodigt innerliga tonen i brefvet, mellan hvars rader jag tyckte mig spåra en ändå starkare längtan att träffa mig, än hvad orden uttryckte, bestämde mig för att antaga bjudningen, hvarför jag en dag i slutet af september packade min kappsäck och per järnväg begaf mig af till den del af Småland, där min morbrors lilla egendom, Äsdala, var belägen.

Då jag kom fram till den station, dit min morbror beställt skjuts för att hämta

4