Ord och Bild: 1892

ståndpunkt (naturskönhetens) knappt kunna tala om något viktigare än vackert väder», påminnas vi om det äldre landskapsmåleriets begränsning. »Vacker natur» är onekligen för oss nu lefvande ett vidsträcktare begrepp än för landskapsmålare och naturälskare på 1840-talet. Vår blick är mera skärpt, måhända icke för de välbildade formerna men för det pittoreska i naturen, för färg och stämning.

Sig själf ovetande ger förf. i sina »Samlade skrifter» en talande porträttbild af sig själf och sin samtid på 1840-talet, en kulturbild af historiskt intresse. Hur åskådligt se vi ej framför oss denne unge man i verken, ädling till börd, tänkesätt och belefvenhet, som filosoferar öfver världen och skrifver artiklar i poetiska kalendrar, en »vitter» man med klassiskt-romantisk bildning, som citerar Ehrensvärd, Thorild och Lidner, Franzén, Tegnér, Geijer, Almqvist och Fredrika Bremer, Goethe, Tieck och Jean Paul. Han tillhör ett släkte, som ännu icke arbetar under trycket af våldsamt instormande massor utaf intryck från den yttre världen och icke ängslas af en upprifvrande skepticism och pessimism men som därför har tid att fundera och drömma i ro, har tid att låta sina tankar långsamt mogna, har lugn nog att hvila ut i sina känslor, har lust att njuta af sina egna reflexioner öfver världen. Att detta ingalunda var en dålig förberedelse till ett kraftigt ingripande i de stora handlingarnas värld, när handlingens timme sedan slog — därpå är frih. De Geers egen lefnad det bästa och vackraste beviset.

Att emellertid det vittra intresset och särskildt den estetiska naturbetraktelsen hos honom icke endast var ett flyktigt hugskott under ungdomstiden, som torkade bort under det offentliga lifvets värf, utan ett i hans väsen djupt rotadt behof, det synes bäst af de »Naturbetraktelser», hvilka så sent som 1878 publicerades i »Litterärt album». Om också mera mogna i affattningen och något mera moderna till åskådningssättet, äro de dock; både i innehåll och form, så lika sina en hel mansålder äldre syskon, uppsatserna från 1840-talet, att de snarast förefalla som fortsättningen på en afbruten tankegång.

Hvad som ger dem alla ett så enkom älskvärdt tycke och som utgör så att säga den speciellt De Geerska signaturen hos dem, är urbaniteten i uppfattning och uttryckssätt.

G. G.

*

Hans Ålienus af Verner von Heidenstam. 1—3. Stockholm. Albert Bonnier.

Till Redaktionen af »Ord och bild».

När redaktionen af »Ord och bild» vändt sig till mig med anbud att skrifva några ord om Verner v. Heidenstams stora, nyutkomna bok, kan meningen icke vara att få någon officiell kritik utan snarare några anmärkningar, upplysningar och omdömen, ägnade att belysa detta så egendomliga och mot strömmen gående verk. Och uppriktigt sagdt, hur mycket mera frestande är icke den vänskapsfulle skoliastens, den intresserade förklararens roll än den objektive kritikerns! Det lilla barnsliga nöjet att kallt söka mäta skapande viljor med en noggrann gransknings tumstock, att sätta lefvande verk under de estetiska reglernas förminskningsglas — hvem utom de poetiskt oförmögna tröttnar icke därpå? Det är sälunda icke någon kyligt afvägd anmälan jag vill eller ens kan skrifva men hvad man snarare kunde kalla »en väns förord till Hans Alienus».

Första gången jag hörde planen till Hans Alienus var sommaren 1889. Det var på en badort vid Västkusten, sent en augustikväll, då den litet dofva hetta, som understundom finns vid hafsstranden, ännu låg kvar trots nattens annalkande. Och medan Hans Alienus’ skald talade, fylldes den öfvergifna parkens halfljus af ett vimmel af syner och gestalter, som med inbillningsvärldens hela glans böljade fram i landskap med orientaliskt starka färger och klassiskt rena linier .... Men verket var förberedt långt före den tiden. Dess tillblifningshistoria är idédiktens, som växer och utvecklas med författaren själf och i hvilken årens alla erfarenheter slå sina olikfärgade trådar. Redan dess genesis är sälunda olik många moderna arbetens, vare sig de tillkommit på zolaiskt manér som ett betänkande affattadt efter ett visst skema och nästan på en bestämd termin, eller med impressionismens nyckfullhet, där bilden halft på en höft kommit att stanna på ögonblicksfotografens kamera. Redan 1887 var arbetet planlagdt. Andra litterära företag, reslif och sjuklighet hafva skjutit utarbetandet åt sidan, men hvarje dag, som gått, har riktat Hans Alienus’ historia med nya drag, intill den blifvit, som författaren själf skrifver:

en länk af skinande och mörka stenar, den bjärtast brokiga jag kanske sett,

Först de sista två ären har den egentliga nerskrifningen skett och en hänförd konstnärshand samlat tankens oerhörda material till en bok, hvars egentliga hufvudfel är dess