Ord och Bild: 1892

sig den frågan, om ej just sådana skrifter som frih. De Geers i väsentlig grad bidragit att framkalla detta resultat, med andra ord höjt nivån för »ett städadt tänke- och ett hyfsadt skrif-sätt».

Äfven en annan svensk klassisk författares yttranden ha runnit oss i hågen vid läsningen af frih. De Geers »Samlade skrifter», nämligen Gustaf III:s. I sitt bekanta tal vid öppnandet af Svenska akademiens första sammankomst d. 20 mars 1786 redogjorde han för de klasser af medborgare, hvilka borde rekrytera det vittra samfundet. Dit hörde icke blott de egentliga vitterhetsmännen till yrket och de lärda utan ock de, »som i rikets högsta värf, eller i allmänna sammanlefnaden, från barndomen stadgat deras smak, genom den noggrannhet de stora ämbeten de beklädt alltid äska, eller genom det ständiga ombyte af människor deras kall kräft af dem att umgås med, hvilka nödvändigt fordra en aktsamhet i tal, ett noggrant val af ord, som utgör den fina känslan, hvilken gifver hvart ord sin rätta mening och föreskrifver den gräns, öfver hvilken de ej kunna föras».

Om frih. De Geer först under loppet af sin bana förvärfvade vissa af de kvalifikationer, som här beskrifvas och som också mycket riktigt med tiden förde honom in i Gustaf III:s vittra samfund, så synas oss dock denna beskrifning i så hög grad träffa in redan på den unge författaren till uppsatserna »om sätt att vara», som konversation» etc., att han mer än de flesta måste anses ha varit predestinerad till akademiker i Gustaf III:s mening.

Frih. De Geer är en resonnör. Äfven i de uppsatser, som hafva en novellistisk anstrykning, såsom »Två vänner på vägen», »Min adertonde inklination», »En soiré», »Två systar», är det iaktlagelserna och reflexionerna, som utgöra innehållets starka sida mer än skildringarna och berättelsen. Han är både skarp och fin i analysen samt redig i resonemanget. För öfrigt skulle man icke kunna resonera så behagligt och lättfattligt, och knappast så förståndigt, om dylika ämnen som dans, konversation, klädsel, ni-reform m. m., om man icke saltade sin framställning med skämtsamma vändningar. Det är också hvad vår förf. gör, och måste göra, tyckes det, redan på grund af sitt naturell; Ett slags ljus och blid humor, som dock icke saknar sin udd, tillhör hans stil. Hans enda utsväfningar bestå i ett antal menlösa vitsar, som göra ett väl gammalmodigt intryck. »Dansen», säger han till ex., »är icke ett uttryck af kärlek, men ... en härmning af densamma — en kär lek».

Stilen är som sagdt behaglig, icke minst därför att den är så enkel och klar och så lagom. Man kunde vara frestad att på förf:s stil tillämpa hvad han själf säger om lönn-trädet. »Det äger icke ekens och lindens majestät, men det äger en lugn och säker hållning, som aldrig faller i det gravitetiska eller klumpiga; icke heller äger det bokens rikedom, men det visar i allt detta lagom, som intager mer än de största förträffligheter.»

Däremot är frih. De Geers stil icke mycket rytmisk — perioderna äro tillskurna i välbildade men något enahanda former —, och den äger icke mycket färg.

Detta sammanhänger, tyckes det, med hela hans estetik.

Hur sann och vaken, och äfven för sin tid vidsträckt, sympati han än äger för det natursköna i dess olika yttringar, vill dock en nutida betraktare gärna flytta ut gränserna ännu längre och i det stora skönhetsriket inrymma företeelser, som 1840-talets mera granntyckta och »läckra» estetiker uteslöt.

Så till exempel yttrar förf. i kapitlet om träden: »De öfriga fruktträden (utom kastanjen och rönnen), som finnas i våra trädgårdar, äro i estetiskt afseende nära nog ohjälpliga. Vill man hos dem finna någon skönhet, bör man fästa sig vid deras blommor eller frukt och ej vid deras oformliga grenar, som ofta icke bära sig utan stöd, och kvistar, som enstaka skjuta ut i luften, såsom om de vore ämnade till klädhängare. Den, som sett, hvilka fint karakteristiska former våra moderna tecknare och målare (t. ex. svenskarne Allan Österlind och Carl Larson) upptäckt i dessa föraktade fruktträd, likasom också i den af förf. ringaktade pilen och enen, torde ej utan vidare kunna underskrnfva hans domar.

På ett annat ställe säger vår författare: »Ful är den strand, som icke bestämdt visar, hvar sjön slutar och landet börjar, utan låter vattnet här och där skina fram mellan grästufvorna.» Ligger månne icke i själfva denna sista rad en antydning om en vacker koloristisk effekt, som förf. underligt nog öfversett men som våra nyare landskapsmålare med bästa framgång utfört?

Äfven då han talar om luftens betydelse ur naturskönhetens synpunkt, om dimmor och töcken, som kunna svanställa det skönaste landskap med en så grå och otäck färgton, att det alldeles upphör att tjusa oss», under det att förf. säger sig »från sin