Ord och Bild: 1892

— ii 118 —

och äfven borgerliga och rättframma naturer stötas tillbaka inför hans osvenska förkärlek för spel och maskerad, för form och etikett. Men man förstår också, att Gustaf III måste älskas af många och af olika motiv. Den handlingsifrige fosterlandsvännen skall beundra hans nervösa energi och hans flammande, ärelystna patriotism, fantasimänniskan älska honom, därför att han själf fyller fantasien med en egendomlig och strålande bild, bildningsentusiasten därför att han skapat ett vårligt och svenskt andligt lif omkring sig, med en glans sällsynt i ett kargt hemland, och psykologen till sist dragas mot hans person som mot en ädelsten med skiftande facetter och praktfull fast oregelbunden kristalliseringsform.

Ahasverus.

Efter Adelbert von Chamisso.

Minnes du vår ungdoms hägring, hur vi höllo af hvarandra, hur Vi skulle samfäldt vandra i den värld, som låg förtrollad framför oss i Edens fägring — och omätlig, stjärnesållad såsom eterhafvet drömde vi vår framtid — minnes du? Nej, ni glömde, nej, ni glömde det, min fru.

Ja, ni glömde det! och matta fraser skola alltså gälla nu som minne, föreställa att ni täckes er förbarma öfver mig som andra arma, hvilkas sorg ni ej kan fatta — sorgens sorg, den sammanbitna bakom läppar, slutna hårdt! Mot mitt lif, det sönderslitna, bröt du svårt!

I en bok från gångna tider har jag läst en sällsam saga om hur Ahasverus lider, han som ej skall dö, men jaga rastlöst genom sekler alla, tills en dag basuner kalla de förmultnade ur grafven och han själf sitt domsord får; och han vandrar, stödd mot stafven, går och går.

Framåt öfver jordens yta utan ro den trötte ilar, låter världshistorien flyta, ser hur våg i våg sig gjuter, mänskoåldrar bli minuter för hans blick och tiden hvilar. I sitt gamla bröst han döljer smärtans tagg och kvalets tand. Obeveklig honom följer ödets hand.

Men hvar gång ett sekel tändes, vaknar mäktig den eländes längtan att till Salem vandra. Folkslag bröto fram och trängdes hårdhändt undan af hvarandra, romarnes palatser sprängdes, Islams stolta murar bräcktes, floder togo nya lopp, språk förgingos och det väcktes nya opp.

Bland ruinerna han sörjer och det gamla bröstet häfves, främmande är alltings stämpel, och han söker och han spörjer efter Salems fallna tempel, söker, spörjer blott förgäfves. Och kring hjärtat skalet tjocknar marmorhårdt, men innanför är ett rum, där eld ej slocknar, makt ej dör.

Jag är juden, evigt går jag! — se ej på mig så förvirradt! Det är Salem jag begråter! Och när jag ett sekel irrat, bland de öde murar står jag, frågar, söker — frågar åter. Men förgäfves skall jag spörja -— intet svar ger återskall, stenanleten se mig sörja Salems fall.

Gustaf Fröding.