Ord och Bild: 1892

teater.

Lotten Seelig

är en ung skådespelerska, som gång efter annan gifvit vännerna af dramatisk konst allt större och större rätt att hoppas mycket för och af hennes framtida konstnärsbana. Hennes första egentliga framträdande för sju år sedan som Hedvig i Ibsens »Vildanden» var en sällspordt lycklig debut. Och den blef det, dels därför att man hos nybörjer-skan kunde märka många glimtar af verklig begåfning, dels därför att den rollen med •stor framgång kunde spelas på hennes egen personlighet, dels därför att hon haft tillfälle studera in den under ledning af en instruktör, som mången gång visat sin styrka, då det gällt att bryta obruten mark. Men en oförneklig stagnation inträdde därefter i fröken Seeligs utveckling, för att ej rubbas under den tid, hon stannade kvar vid de kungl, teatrarna och spelade »En liten förmyndare», Karen i »Det nya systemet» m. fl. roller.

När och huru detta stillastående öfvergått till geniets utveckling under de år Lotten Seelig tillhörde Svenska teatern i Helsingfors och ett svenskt landsortsällskap, känner jag ej. Hon spelade under dessa år många goda roller af olika slag (Loyse i »Gringoire»,

Karen Vahl i »En skandal», Gerda i »Sveas fana», Gertrud i »Strandbybor» m. fl.). Visst är, att hon vid sin återkomst till Stockholm i höstas ett år sedan, då hon anställdes vid dåvarande Svenska teatern, klarligen visade resultaten af en mångsidig utveckling. Hon hade vunnit denna oskattbara gåfva för en skådespelare, som vi kalla rutin och scenvana, hvilken, förenad med begåfning, är af ofantlig vikt och betydelse. Och så spelade fröken Seelig under förra vintern ett par roller (de första, som varit jämngoda med hennes Hedvig), där hon i repliker, i skiftningar, i mimik och tonfall röjde den stora begåfningen, ja — jag tvekar ej att använda det stora ordet — geniet! De rollerna voro fru Elvsted i »Hedda Gabler» och Iza i »Bildhuggaren Clémenceau». I ingendera var hon den fullfärdiga artisten, i bägge rollerna funnos svaga punkter, där hon famlade och var matt, men i båda funnos scener, där hon spelade med den ungdomliga, segervissa talangens värme och intresse, och där hon vann den lön, som denna förtjänar. På ungefär samma sätt har det varit med de roller fröken Seelig i vinter gifvit å k. dramatiska teatern, af hvilka Emma Scarli i »Stulen lycka» varit den framgångsrikaste.

Likasom man på en fråga, om Lotten Seelig är vacker, är frestad att svara ett obetingadt ja och minnas endast de stora, intelligenta, underbart uttrycksfulla ögonen, likaså minnes man, om man tänker på hennes spel, först och främst den skiftande, känsliga mimiken, ty denna är det för hennes talang mest karakteristiska. Men fröken Seelig ser äfven i öfrigt bra ut, och hon har äfven andra starka sidor i sitt spel.

Det är emellertid som en representant för de rika möjligheterna, de stora löftena, af hvilka många infriats och än flera gifvits nya, som Lotten Seeligs bild blifvit den första i det galleri från våra scener, som »Ord och bild» så småningom vill meddela sina läsare. Hon är ej vår största dramatiska talang, hon har mycket kvar att lära, som en eller annan måhända redan kan, men ingen är så framstående, så nära det högsta som hon kan bli med den rätta utvecklingen, genom det rätta arbetet. Hennes konst är som en stor och svällande blomsterknopp, ej riktigt utslagen, men skär och tjusande som blott sällan en riktig blomma är det.

E. G.