Ord och Bild: 1892

— 4

»Ni har mist en god vän, Fredrik», sade jag.

»Jah», — han flåsade af gången — »Blacken höll mest af mig, men de är inte de jag tänker på. Såg ni, där hon föll, de var inte starr där utan grönt mjukt gräs. Jag är allt trött också», — det var, som om han omedvetet jämfört sin lott med hästens — »men jag måste väl ut och hämta trillan, jag kunde inte gömma undan henne riktigt.»

»Nu äro vi hemma», sade han och pekade på ett par röda ljus under oss, och axlade sin börda med en min af spelad hurtighet, för att nu kunna tala

2 —

om tilldragelsen med de andra, som det passade sig för en karl.

Medan man bäddade åt mig, gick jag af och an på gården. Ur stallet ljödo röster, och snart leddes en häst färdig-selad ut. Fredrik hoppade upp på den, hans långa ben nådde nästan marken, och kroppen lutade i båge framåt med ansiktet mot hästens böjda hufvud.

Han hvisslade till, hästen satte af i traf, och jag såg hans sällsamma gestalt som siluett mot natthimmeln — snart var den skymd af svarta träddungar, och forsens brus öfverröstade trampet, starkt och fyllande rymden tned sin eviga sång.

Dröm.

Jag sitter och rör i askan +

och vänder svartnade glöd. I natt har jag sett min moder, min moder som är död.

Hon kom och satte sig stilla som förr vid bädden min och såg med stora ögon i mina ögon in

och strök med två bleka händer som fordom genom mitt hår och vaggade fram och åter sitt hufvud, tungt af år. ‡

Det hvita sveplinnet häfdes, och barmen andades kallt, och läpparna rördes till hviskning: — Mitt barn, jag vet det allt:

Att det är vilsna vägar du färdas, ung och röd, och att du glömt din moder, och att din tro är död.

Så hviskade hon, och blicken i tårlös smärta brann. Men hennes gamla hufvud, det vaggade af och an.

Då jag for upp ur drömmen, var kammaren tom som förr. Men regnet piskade rutan, och blåsten röck i min dorr.

Hjalmar Söderberg.