Ord och Bild: 1892

Något om folketymologi.

Af Robert Geete.

Såsom af det redan anförda framgår, kunna några språkliga lagar svårligen uppställas för tillvägagåendet vid den folk-etymologiska processen: folkets språkkänsla handlar där helt instinktivt och tyckes ledd endast och allenast af tillfälliga ljudlikheter. Det vore alltså närmast ett arbete för psykologen att upptäcka de förutsättningar, som framkalla ifrågavarande företeelser. — Några allmänna iakttagelser erbjuda sig emellertid härvid, och det är för några af dessa jag nu vill påkalla läsarens uppmärksamhet.

Så t. ex. finner man, att bland de många främmande lånorden, som börja med in-, således mest latinska ord ehuru någon gång förmedlade genom franskan eller andra språk, åtskilliga finnas, där detta in- hos oss uppfattats såsom den svenska obestämda artikeln en och därför bortkastats, när ordet nyttjats i bestämd form. Man får därigenom förklaring på sådana hos oss ytterst vanliga former som spek-törn, scheniörn eller schen örn i st. f. inspektorn, ingeniörn. Jag har själf en gång hört en allmogeman tala om för-matar'n vid en närbelägen herrgård, hvarmed han menade informatorn. Den lyckade omtydningen af informator till »förmatare» är ju så godt som en naiv illustration till Sehlstedts bekanta definition på informatorn:

». . . ett slags ap'tekare, som krossar de kunskapsfrön, som med karbas ges in åt våra 'söta gossar'!»

Samma främmande prefix in- likställes en och annan gång med det svenska ad-verbet i n-, hvilket framkallat den bekanta annonsen om en egendom, som såldes »med gröda samt ut- och inventarier».

I analogi härmed uppfattas ett begynnande di- i främmande ord stundom såsom den svenska bestämda artikeln i

(Fortsättning och slut.) pluralis, hvilken i vårdslöst tal får denna form i st. f. de. En sådan uppfattning hade åtminstone en auktionist i Nerike, som på tillfrågan af en spekulant, när en viss persedel skulle komma att säljas, svarade: »Den kommer att säljas bland domverse».

Äfven i andra fall lockas man af likheten mellan ett svenskt och främmande ord att identifiera dessa. Detta gäller t. ex. om främmande ord, som sluta på -man eller rättre mön, såsom museimän, talismcin, drogman (tolk), hvilka naturligtvis ej hafva något gemensamt med vårt mail men det oaktadt erhålla pluralformer på -män-, museimän, talismän eller -männer, och drogmän. Till denna grupp på -man kunna vi äfven föra det från finskan lånade kajman, namne, som får en pluralform kajmän. Ordet, som i våra dialekter äfven uppträder under formerna kajme, maskulinum, och kajma, femininum, äfvensom den utvidgade formen kajnamne, hvilken för säkerhets skull äfven innehåller sin öfversättning, är som sagdt egentligen ett lån från finska kajma, gen. kajman, namne, kamrat, stallbroder, och har således ursprungligen intet med man att skaffa.

Äfven andra ord än de med -man sammansatta kunna få inhemska pluralformer. Så får man t. ex. i Umeåtrakten höra pluralen vagabönder, liksom här och där någon gång på skämt följetänger såsom pluralform af följetong. De sista exemplen erinra om de i Köpenhamns slangspråk förekommande plurala uttrycken etatsrödder, justitsrödder o. d., som framkallats af köpenhamnsuttalet -rod för -råd.

Det behöfs ofta ej mer än en oriktig

af stafning af ett ord för att framkalla