Sida 231
NĂ„got om folketymologi.
Af Robert Geete.
SĂ„som af det redan anförda framgĂ„r, kunna nĂ„gra sprĂ„kliga lagar svĂ„rligen uppstĂ€llas för tillvĂ€gagĂ„endet vid den folk-etymologiska processen: folkets sprĂ„kkĂ€nsla handlar dĂ€r helt instinktivt och tyckes ledd endast och allenast af tillfĂ€lliga ljudlikheter. Det vore alltsĂ„ nĂ€rmast ett arbete för psykologen att upptĂ€cka de förutsĂ€ttningar, som framkalla ifrĂ„gavarande företeelser. â NĂ„gra allmĂ€nna iakttagelser erbjuda sig emellertid hĂ€rvid, och det Ă€r för nĂ„gra af dessa jag nu vill pĂ„kalla lĂ€sarens uppmĂ€rksamhet.
SÄ t. ex. finner man, att bland de mÄnga frÀmmande lÄnorden, som börja med in-, sÄledes mest latinska ord ehuru nÄgon gÄng förmedlade genom franskan eller andra sprÄk, Ätskilliga finnas, dÀr detta in- hos oss uppfattats sÄsom den svenska obestÀmda artikeln en och dÀrför bortkastats, nÀr ordet nyttjats i bestÀmd form. Man fÄr dÀrigenom förklaring pÄ sÄdana hos oss ytterst vanliga former som spek-törn, scheniörn eller schen örn i st. f. inspektorn, ingeniörn. Jag har sjÀlf en gÄng hört en allmogeman tala om för-matar'n vid en nÀrbelÀgen herrgÄrd, hvarmed han menade informatorn. Den lyckade omtydningen af informator till »förmatare» Àr ju sÄ godt som en naiv illustration till Sehlstedts bekanta definition pÄ informatorn:
». . . ett slags ap'tekare, som krossar de kunskapsfrön, som med karbas ges in Ät vÄra 'söta gossar'!»
Samma frÀmmande prefix in- likstÀlles en och annan gÄng med det svenska ad-verbet i n-, hvilket framkallat den bekanta annonsen om en egendom, som sÄldes »med gröda samt ut- och inventarier».
I analogi hÀrmed uppfattas ett begynnande di- i frÀmmande ord stundom sÄsom den svenska bestÀmda artikeln i
(FortsÀttning och slut.) pluralis, hvilken i vÄrdslöst tal fÄr denna form i st. f. de. En sÄdan uppfattning hade Ätminstone en auktionist i Nerike, som pÄ tillfrÄgan af en spekulant, nÀr en viss persedel skulle komma att sÀljas, svarade: »Den kommer att sÀljas bland domverse».
Ăfven i andra fall lockas man af likheten mellan ett svenskt och frĂ€mmande ord att identifiera dessa. Detta gĂ€ller t. ex. om frĂ€mmande ord, som sluta pĂ„ -man eller rĂ€ttre mön, sĂ„som museimĂ€n, talismcin, drogman (tolk), hvilka naturligtvis ej hafva nĂ„got gemensamt med vĂ„rt mail men det oaktadt erhĂ„lla pluralformer pĂ„ -mĂ€n-, museimĂ€n, talismĂ€n eller -mĂ€nner, och drogmĂ€n. Till denna grupp pĂ„ -man kunna vi Ă€fven föra det frĂ„n finskan lĂ„nade kajman, namne, som fĂ„r en pluralform kajmĂ€n. Ordet, som i vĂ„ra dialekter Ă€fven upptrĂ€der under formerna kajme, maskulinum, och kajma, femininum, Ă€fvensom den utvidgade formen kajnamne, hvilken för sĂ€kerhets skull Ă€fven innehĂ„ller sin öfversĂ€ttning, Ă€r som sagdt egentligen ett lĂ„n frĂ„n finska kajma, gen. kajman, namne, kamrat, stallbroder, och har sĂ„ledes ursprungligen intet med man att skaffa.
Ăfven andra ord Ă€n de med -man sammansatta kunna fĂ„ inhemska pluralformer. SĂ„ fĂ„r man t. ex. i UmeĂ„trakten höra pluralen vagabönder, liksom hĂ€r och dĂ€r nĂ„gon gĂ„ng pĂ„ skĂ€mt följetĂ€nger sĂ„som pluralform af följetong. De sista exemplen erinra om de i Köpenhamns slangsprĂ„k förekommande plurala uttrycken etatsrödder, justitsrödder o. d., som framkallats af köpenhamnsuttalet -rod för -rĂ„d.
Det behöfs ofta ej mer Àn en oriktig
af stafning af ett ord för att framkalla
