Ord och Bild: 1892

— 206 —

en falsk derivation. Den upprepas gång pä gång och ingår till sist i språkbruket, t. o. m. de bildades. Vi veta alla, med hvilken envishet man länge höll på formen Bi-frost för gudarnes bro, vid hvilken Heimdall håller vakt, i st. f. Bif-rost, på svenska Bäf-rast, den »bäfvande (darrande) vägen». — Det äldre följeslage (af följe, i genitiv, + låge, alltså: en som är »i lag» med någon annan) har blifvit det nysvenska följe-slagare, och man är så säker på, att detta »slagare» har med slå att göra (jfr tegelslagare o. d.) att man t. o. m. bildat det någon gång hörda uttrycket »slå följe med någon».

Eds-öre är ett kändt exempel på sådan felaktig afstafning, som framkallar en ny och oriktig härledning.

Ofvermage, som i sin nuvarande form innehåller en ren meningslöshet, har på samma väg uppstått ur ett äldre o-for-maghi, »oförmående person», »en som intet förmår», »en som ej är herre öfver sin person» o. d. Ett annat exempel är hands-öl, som med denna afstafning leder tanken på öl och andra dryckesvaror. Det är ju ej heller ovanligt att höra obildade personer tala om att »dricka handsöh, något som de ej anse omöjligare än att fira barns-öl eller graf öl, i synnerhet som man har uttrycket »dricka köpskål», som innebär något ditåt. Rätta förhållandet är emellertid, att hand-söl i sin senare led innehåller ett ord af samma rot som sälja och betyder »försäljning medelst handslag».

Förr brukades allmänt ordet här-svänga re om ett sidogevär med bred klinga, som hufvudsakligen användes vid hjortjakt. Den riktiga formen är, som bekant, hirsch-fängare, ett direkt lån från tyskan, liksom sä många andra jaktuttryck.

Ett synnerligen intresseväckande kapitel utgöres af de s. k. folketymologiska pendantbildningama. Förloppet vid dessa är följande. Vi tänka oss, att ett ord blifvit på folketymologisk väg ombildadt eller omtydt men att det ej stannat här-

vid. Det kan nämligen hända, att ett sådant ord i sin nya form framkallar en ny idéförbindelse och att ett alldeles nytt ord skapas såsom pendant till det första. Ser man endast detta nya ord, utan att känna eller tänka på det ord, som framkallat det, så saknar man hvarje ledtråd för det nya ordets härledning. Några exempel skola närmare belysa förhållandet.

Hvarje stockholmare vet, att ett af inloppen till Stockholm (Vaxholmsvägen) heter Oxdjupet. Man må etymologisera aldrig så mycket och söka efter äldre former, som kunde ge någon förklaring Öfver »oxen» i Oxdjupet. Det lyckas ej, ty detta namn är helt enkelt en pendant-bildning till Kodjupet, namnet på det andra inloppet från Trälhafvet. Nå väl, så långt är allting godt och väl, men det tycks ej vara stort lättare att få förklaring på »kon» i »Kodjupet» än på »oxen» i »Oxdjupetd. Men det är dock en skillnad, ty det visar sig vid närmare undersökning, att Kodjupet ej alltid haft detta namn: det är nämligen en folketymologisk förändring af det äldre Koggdjupet, en form, som under tidernas lopp blef allt mindre lätt att förstå, i samma mån som ordet hogg blef antikveradt. Koggdjupet är nämligen sammansatt med hogg, fornsvenska koggej\ ett slags fordom brukligt större krigsfartyg, hvars namn är besläktadt med det latinska cacca, franska coque. Ordet kogg möter oss i flera andra lokala benämningar, t. ex. i Kogg-hamn, det nuvarande Kornhamn i Stockholm (som alltså, också det, varit föremål för omtydning!). På norra sidan af Björkön i Mälaren finnes ännu ett Kugg-hamn eller Kogghamn. Gången har alltså varit den, att Koggdjitpet har blifvit Kodjupet, och sedan har Kodjupet i sin tur framkallat Oxdjupet. Den ena folketymologiska förvillelsen drar den andra med sig, och på sådant sätt uppstår det, som jag kallat »folketymologiska pendanter».

Alldeles likadant är förhållandet mellan korfvar och paltar, benämningarna