Ord och Bild: 1892

207

på de två för äldre stockholmare välbekanta afdelningarna af stadsmilitären i Stockholm, hvilka först 1835 omorganiserades till en reguliär kår. De spelade en viktig roll, innan ett ordnadt polisvä-sen infördes i Stockholm, hvilket skedde först 1850. — Den egentliga stadsvaktens officiella titulatur var corps-de-garde, och däraf blef i folkets mun korfgarde, hvilket medförde, att de särskilda individerna kallades korfvar och deras kasern i rådhuset korfkitteln. 1761 inrättades dessutom en särskild vakt, eller »separationsvakt», som underhölls af Be-medlingskommissionen. Dess medlemmar benämndes officiellt separationskarlaréA&x, som gemene man uttalade det, »siffra-tionskarlar», och hade till sitt speciella åliggande att eskortera kvinnor till och från domstolarna, kyrkplikten, spinnhuset på Långholmen o. s. v. Denna »ståtliga» trupp, som var om möjligt ännu mera vanvårdad till det yttre än »korfvarna», rekryterad som den var ur stadens slödder, gick i dagligt tal under benämningen paltar, ett namn som förekommer redan hos Bellman (t. ex. i Fredmans 26 epistel). I ordparet korf-palt är det således tydligen det förra ordet, som i kraft af sin folketymologiska skepnad framkallat det senare. Ännu ett exempel, äfven detta frän Stockholm. Den härstädes särskildt inom arbetarklassen mycket brukliga skräddkakan (af »skräd t» mjöl) kallas af folket tämligen allmänt för skräd-darkaka, och i denna omtydda form har den återigen kallat till lif en pendant: skomakarkakan, hvilket namn gifvits åt den mjuka svarta rågkakan, som förr också kallades »6 styfvers-kaka». Med så enkla medel skapas en rangskillnad mellan skräddare och skomakare, som är förarglig nog för de senare. Och till detta som till så mycket annat — både ondt och godt — är folketymologien skuld! —

De senast anförda orden leda tanken på ännu ett ordpar, hvars historia är ungefär densamma, ehuru ingenting af

tendentiös syftning där framträder. •— Redan i Kajsa Vargs bekanta kokbok finns beskrifning öfver ett slags kaka, som bär namnet systerkaka. Namnet är närmast lån från det danska Sösterkage, som emellertid ej står i något samband med Söster, »syster», utan har sitt namn frän den westfaliska staden Soest\ alltså »kaka från Soest». Detta hindrar likväl ej, att den så benämnda kakan framkallat en annan, nämligen broderkakan, som finns beskrifven i senare kokböcker, t. ex. i Gustafva Björklunds mycket använda hjälpreda för husmödrar.

Ett mycket roande exempel på sådana folketymologiska nybildningar som de senast nämnda berättas från Norge. I Nordlanden är det vanligt, att den yngre fiskarbefolkningen om aftnarna kommer tillsammans för att roa sig, och då tar man sig gärna en svängom. Men som sjöstöflar och träskor äro mindre lämpliga, när man vill vara lätt på foten, så har man funnit särdeles passande att därvid begagna guttaperkagaloscher. Dessa persedlar kallas i Nordlanden gnttaperka-sko, men som första leden i detta ord är för dem svårbegriplig, så associeras den med det allmänt brukade gut, pojke, hvaraf följden blir formen gutteperka-sko. Men om »gutteperkasko» betyder: »skor, som gutterna bruka», så är det ju helt logiskt och i sin ordning, att det, som flickorna dansa i, kallas pigeperkasko! Så är också förhållandet i nämnda landsände^ ^^^^

Om vi därnäst kasta en blick på de språkområden, där folketymologien företrädesvis drifver sitt spel, så finna vi snart, att somliga af dessa gebit äro mera lockande, andra mindre. Det är en naturlig sak, att den tacksammaste jordmånen finnes på sådana fält, som måste trampas af alla och där de främmande orden uppträda i stort antal. Sä t. ex. torde hvarje apotekare kunna ur sin egen erfarenhet lämna öfverraskande bidrag till folkets uppfattning af läke-