Ord och Bild: 1892

— 208 —

medlens latinska namn. Några hithörande ord äro rätt kostliga, såsom dygdens salfva (för Deutgens salfva), hirken-pir-ken (för Hypericum), vänta me'na jag t ar na (för Unguentum Neapolitanum) o. s. v., allt uttryck, som för ej länge sedan förekommo i våra apotek. En förteckning öfver sådana kvasi-svenska folknamn på droger och medikament har en fackman lämnat i Farmaceutisk tidskrift» för 1884, och jämte det att denna hans lista ger ett värdefullt bidrag till den svenska folketymologien, har den dessutom betydelse såsom vittnande om en tid, då allting, både rimligt och orimligt, begärdes och — hvad underligare är — också tillhandahölls på apoteken!

Dä utrymmet ej medger att ingå något närmare pä detta kapitel, vill jag ännu blott nämna ett enda exempel. I Ångermanland begagnas i folkmedicinen något, som kallas fiolsträngsdroppar, ett namn, som man naturligtvis förgäfves söker i farmakopéen. Men ortens apotekare veta mycket väl, att därmed menas kolokvint-àxo^^r (»Tinctura colocynthi-dum composita»); och det är här associationen mellan »kvinten» i det nämnda ordet och fiolkvinten, som i någon musikalisk dannemans fantasi framkallat uttrycket »fiolsträngsdroppar». —

Äfven en stor mängd namn på orter, kryddor och frukter, de flesta af utländsk börd, hafva underkastats mer eller mindre våldsamma omtydningar, hvarom bl. a. El. Fries' »Ordbok öfver svenska växtnamnen» kan upplysa. Jag påminner blott om sådana allmänt kända ord som åbrodd (af latinska Abrotanum), fen kål (latinska focniculuni), libsticka (latinska levisticum, äldre ligusticum, af Ligurien), bertramrot (af pyretJiruni) m. fl. — Hvad särskildt fruktnamnens förvridningar angår, må några prof anföras från vår egen goda stad. Man får här stundom, särskildt bland fruktförsäljerskor, höra de härligaste folketymologier, såsom det redan nämnda bärgrisar för

beurrè-gris, k vist madam för cuisse-ma-dame, mullbärspäron för mouillebouche, allt namn på olika päronsorter, vidare champinjon-ärter för champion-i. rter (som på svenska väl helst borde kallas »kämpaärter») o. s. v.

Ett allmänt kändt ord är ärtskocka, som likväl ingenting har gemensamt med vare sig år tia) eller skock utan för sin form har att tacka det tyska Erdschocke, äfven detta på sitt häll en folketymolo-gisering af det arabiska ardhi schauk, »jordtistel», hvarifrån det franska artichaut likaledes härstammar.

På intet af språkets olika områden har folketymologien emellertid farit fram så ohejdadt som bland namnen, dessa må nu tillhöra personer eller orter, — Ehuru de svenska personnamnen i allmänhet visst ej äro så krångliga som t. ex. de ryska, så finnas dock många, i synnerhet några af främmande härkomst, som äro för svårbegripliga för vår allmoge och därför omstöpas på alldeles samma godtyckliga sätt som de appellativ vi redan gjort bekantskap med. Så t. ex. blir Fleetwood till Fly 11 fot (Östergötland) eller Fläck fot (Vermland), Grapengiesser travesteras i Småland till Gaparnisse, och en person med detta namn, som var bosatt i Grafva socken i Vermland, kallades allmänt för Grafsocksgrisen. Indebetou, blir Onda bettet (Västergötland), och en mycket verksam landtmätare i Skaraborgs län med namnet Geintschein kallades af allmogen Järnskänk, på sina ställen äfven Skinnkäng. Namn som börja med Her-, såsom Hermelin, Härdelin o. a., förlora sin första stafvelse, emedan denna uppfattas såsom kommande från herre; något som leder tanken på den gamla historien om hunden Herkules, hvilken i hvardagslag, när herrskapet ej hörde det, af tjänstefolket titulerades rätt och slätt »Kules».

Men också på ett annat sätt spelar folketymologien en roll i fråga om personnamn, i detta fall uteslutande bland