Ord och Bild: 1892

KONST. Skulptören Carriès i sin atelier.

Bref om konst. Intryck och reflexioner. Med 6 bilder.

Paris maj 1892.

Paris har numera tvenne årliga salonger, och pressen sysselsätter sig opartiskt nog med båda. Den borde dock nöja sig med att skildra blott den ena, ty — så synes det mig — skillnaden mellan dessa salonger är ungefär den, som består mellan god konst och dålig konst. Lika rent artistisk, d. v. s. målerisk eller plastisk som den ena är, lika anekdotisk och litterär är den andra. Den ena är ljus och lefnadsfrisk och bryter här och hvar nya stigar, den andra är ledsam och föråldrad samt håller sig helst inom sina gamla råmärken. Jag har noga genomgått den gamla salongen (Champs élysées), jag har sett hvarenda tafla, hvarenda skulptur, längtande att finna en hvilopunkt, sökande ett arbete att lära något af. Intet, nästan intet! Bland dessa tusentals dukar, stöder, byster vill och kan jag endast nämna några stycken, som gåfvo hvad jag sökte, och sedan jag sagt mitt ord om dem, tager jag farväl — kanske för alltid — af den gamla salongen.

Den var dock min ungdoms parisersalong! Det var dit vi stormade ner från Montmartre i slutna led, med Hagborg och Skånis i teten, när morgonen grydde, morgonen af den efterlängtade fernissningsdagen. Hvem skulle då blifvit trodd, som sagt, att dessa samma salar, så ljusa och präktigt anordnade, i hvilka en plats var så afundad, i en nära liggande framtid skulle förefalla oss så otrefliga, ledsamma och omöjliga? Och hvem kunde då drömma därom, att man en vacker dag skulle lämna detta storartade utställningspalats kväfvande en sista jättegäspning —- samma palats som för några år sen just var tummelplatsen för de hetaste konst-konflikter, hvilka fortsattes ända till Eremitaget och slutades på Hörnan i vilda orgier!

I ali denna illa stämda musik hör jag Pomteüns enkla melodi, drömmande och ändock silfverklar, samma melodi som förr. Klangen är metallisk men nu som förr af samma ädla metall. I hela denna samling af jättestora dukar med historiska titlar upptäcker jag på långt håll en liten obetydlighet, visserligen med historiska dräkter men utan annan titel än »Konspiratörerna».